Kommer du ihåg när jag var smart?
Det gör jag. Jag var smart, klok och kreativ. Hade svårt att få ändan ur vagnen, men när jag lyckades med det gick resten som en dans. Toppbetyg efter toppbetyg och jag var smart. Snabbtänkt. Läste mammas högskole-mattebok, mest för att jag tyckte det var riktigt kul. Jag fattade. Kunde formulera fantastiska uppsatser och redovisningar. Både på svenska, spanska och engelska. Jag kunde ordbajsa - och det blev jävligt bra.
Det enda som kommer nu är: "Gotland is a beautiful place." ...... Sen då? Inget. Bara ångest. Bara inget alls i huvudet. Så kan man inte skriva. Så jag suddar ut allt utom "Gotland". Det hjälper inte. Jag vill bara gråta.
Går en promenad i solen för att dämpa ångesten och få igång hjärnan. Det funkar inte. Det står bara "Gotland" och det enda som känns i kroppen är ångest. Och huvudet är tomt. Liksom helt tomt. Inte som förstoppning utan bara tomt. Stress. Frustration. Panik. Bara trycket över bröstet, smärtan och jävla "Gotland". Känner mig värdelös. Inte på 5 (!!) år klarar jag av en jävla gymnasieutbildning - på LÖVSTA! Vill bara gräva ner mig nånstans. Jag fixade sånt här utan att blinka. Då. När jag var smart. När jag funkade.
Var hos psykologen. Känns som jag prövat allt. Och det försvinner inte. Ska ringa till medicinkvinnan och försöka få pröva några andra tabletter.
Ska hela livet vara såhär..? Ska jag må såhär jävla pissigt så fort nåt skiter sig? Jag vill inte. Vill ut ur min kropp, vill kunna andas normalt. Och jag vill kunna skriva en jävla meningsjävel på engelska.
Jag vill bara funka.
Det enda som kommer nu är: "Gotland is a beautiful place." ...... Sen då? Inget. Bara ångest. Bara inget alls i huvudet. Så kan man inte skriva. Så jag suddar ut allt utom "Gotland". Det hjälper inte. Jag vill bara gråta.
Går en promenad i solen för att dämpa ångesten och få igång hjärnan. Det funkar inte. Det står bara "Gotland" och det enda som känns i kroppen är ångest. Och huvudet är tomt. Liksom helt tomt. Inte som förstoppning utan bara tomt. Stress. Frustration. Panik. Bara trycket över bröstet, smärtan och jävla "Gotland". Känner mig värdelös. Inte på 5 (!!) år klarar jag av en jävla gymnasieutbildning - på LÖVSTA! Vill bara gräva ner mig nånstans. Jag fixade sånt här utan att blinka. Då. När jag var smart. När jag funkade.
Var hos psykologen. Känns som jag prövat allt. Och det försvinner inte. Ska ringa till medicinkvinnan och försöka få pröva några andra tabletter.
Ska hela livet vara såhär..? Ska jag må såhär jävla pissigt så fort nåt skiter sig? Jag vill inte. Vill ut ur min kropp, vill kunna andas normalt. Och jag vill kunna skriva en jävla meningsjävel på engelska.
Jag vill bara funka.
