Tom.
Om jag hade haft något vettigt att skriva om så hade jag gjort det.. Men det är bara tomt.
Tomt inuti, kaos runtomkring. Ångesten är stark om dagarna och gör det svårt att sova på nätterna.
Fyller dagarna med skolarbete, musik och socialt umgänge. Allt i ett desperat försök att dämpa ångesten, smärtan och tvinga fram skratt och lite glädje. Jag är glad, jag skrattar, skämtar och är the life of the party, men det känns krystat allting. Som att jag försöker kompensera för tomheten inuti. Hittar inget mellanläge. Så fort jag slår ner på farten så kommer det ikapp och jag deppar ihop istället. Svart eller vitt. Det tar på krafterna, att ständigt färdas mellan ytterligheter så. Men vad gör man då? Jag har inga bra knep eller strategier kvar.. Jag bara är. Försöker fylla dagarna, och få in så mycket positivt som möjligt. Gosar med mina djur. Sitter inne hos Karin och dödar tiden. Det är dystert att sitta ensam, ensamheten blir så påtaglig när den inte är frivillig. Alla tankar och känslor får möjlighet att krypa in i huvud och själ, de sprider sin gråa dimma och sina kyliga vindilar. Ensamheten, den kalla och tomma.
Höst ute, höst inuti.
Jag lever för helgerna, längtar efter dem och räknar ner varje dag. Tragiskt kanske, men så skönt att få dricka och dansa bort den dystra verkligheten för ett tag. Min verklighetsflykt. Jag vet att det är destruktivt, och jag vet att det inte är bra, men just nu behöver jag det. Behöver det för att orka ta mig igenom veckorna, behöver något att blicka framåt mot.
Och imorgon är det fredag igen. Och jag kommer inte kunna festa klokt den här helgen, för vi ska på bröllop. Jag hoppas det blir en bra helg ändå. Jag har ju börjat dansa också. Det är ytterligare en liten ljusglimt i veckan. Det är bra. Jag behöver ljusglimtar.
Tomt inuti, kaos runtomkring. Ångesten är stark om dagarna och gör det svårt att sova på nätterna.
Fyller dagarna med skolarbete, musik och socialt umgänge. Allt i ett desperat försök att dämpa ångesten, smärtan och tvinga fram skratt och lite glädje. Jag är glad, jag skrattar, skämtar och är the life of the party, men det känns krystat allting. Som att jag försöker kompensera för tomheten inuti. Hittar inget mellanläge. Så fort jag slår ner på farten så kommer det ikapp och jag deppar ihop istället. Svart eller vitt. Det tar på krafterna, att ständigt färdas mellan ytterligheter så. Men vad gör man då? Jag har inga bra knep eller strategier kvar.. Jag bara är. Försöker fylla dagarna, och få in så mycket positivt som möjligt. Gosar med mina djur. Sitter inne hos Karin och dödar tiden. Det är dystert att sitta ensam, ensamheten blir så påtaglig när den inte är frivillig. Alla tankar och känslor får möjlighet att krypa in i huvud och själ, de sprider sin gråa dimma och sina kyliga vindilar. Ensamheten, den kalla och tomma.
Höst ute, höst inuti.
Jag lever för helgerna, längtar efter dem och räknar ner varje dag. Tragiskt kanske, men så skönt att få dricka och dansa bort den dystra verkligheten för ett tag. Min verklighetsflykt. Jag vet att det är destruktivt, och jag vet att det inte är bra, men just nu behöver jag det. Behöver det för att orka ta mig igenom veckorna, behöver något att blicka framåt mot.
Och imorgon är det fredag igen. Och jag kommer inte kunna festa klokt den här helgen, för vi ska på bröllop. Jag hoppas det blir en bra helg ändå. Jag har ju börjat dansa också. Det är ytterligare en liten ljusglimt i veckan. Det är bra. Jag behöver ljusglimtar.
All the lights are on, but I'm in the dark.
Hon ler och låtsas, döljer, dansar och dricker.
Hon snavar och snubblar, faller och flår sina händer och knän.
Vill inte lyfta blicken, vill inte se, det är ju bara svart ändå. Sväljer hårt.
Sväljer smärtan, sorgen, skammen, förtreten, förlusten.
Och ångesten sitter som en stadig kniv i halsen.
Med tårar i ögonen, blodsmak i munnen och en andedräkt av alldeles för mycket alkohol ligger hon där.
Karvar en påminnelse i den nybrutna botten av sin brunn. "Hit men inte längre."
Det är svårt när hjärtat gråter tills det domnar och man är trasig inuti,
att komma ihåg vilket som är upp och vilket som är ner.
Svårt att andas, svårt att hålla balansen.
Lätt att intala sig man har kontroll, det går bra, jag klarar mig.
Lätt att genomskåda lögnen när man ligger där på marken igen.
Ligger med uppfläkta sår och blottad själ, hjälplös och till allas beskådan.
Som ett påkört djur i strålkastarnas dunkla ljus, i väntan på döden.
Jag blundar, biter ihop, försöker svälja uppgivenhetens bittra gråt.
Önskar mig bort, önskar mig fri, men inget händer.
Tiden och livet fortsätter obönhörligen sin marsch.
Så jag ligger kvar, lämnad med endast två val...
Samma två som man alltid har,
att ge upp, eller att inte ge upp.
Försöker erinra mig frasen som förut gav energi och mod,
men som nu bara är en smärtsam påminnelse om den väg jag förr eller senare måste ta.
"Den starke är inte den som aldrig faller, utan den som finner styrkan att resa sig igen."
__
Har ni sett den styrkan, för jag hittar den inte någonstans..?
Hon snavar och snubblar, faller och flår sina händer och knän.
Vill inte lyfta blicken, vill inte se, det är ju bara svart ändå. Sväljer hårt.
Sväljer smärtan, sorgen, skammen, förtreten, förlusten.
Och ångesten sitter som en stadig kniv i halsen.
Med tårar i ögonen, blodsmak i munnen och en andedräkt av alldeles för mycket alkohol ligger hon där.
Karvar en påminnelse i den nybrutna botten av sin brunn. "Hit men inte längre."
Det är svårt när hjärtat gråter tills det domnar och man är trasig inuti,
att komma ihåg vilket som är upp och vilket som är ner.
Svårt att andas, svårt att hålla balansen.
Lätt att intala sig man har kontroll, det går bra, jag klarar mig.
Lätt att genomskåda lögnen när man ligger där på marken igen.
Ligger med uppfläkta sår och blottad själ, hjälplös och till allas beskådan.
Som ett påkört djur i strålkastarnas dunkla ljus, i väntan på döden.
Jag blundar, biter ihop, försöker svälja uppgivenhetens bittra gråt.
Önskar mig bort, önskar mig fri, men inget händer.
Tiden och livet fortsätter obönhörligen sin marsch.
Så jag ligger kvar, lämnad med endast två val...
Samma två som man alltid har,
att ge upp, eller att inte ge upp.
Försöker erinra mig frasen som förut gav energi och mod,
men som nu bara är en smärtsam påminnelse om den väg jag förr eller senare måste ta.
"Den starke är inte den som aldrig faller, utan den som finner styrkan att resa sig igen."
__
Har ni sett den styrkan, för jag hittar den inte någonstans..?
