One of those days
Jag har såna där dagar. Såna när kläderna är antingen för små eller för stora, eller bara sitter jävligt obekvämt. Håret ligger fel och det kliar på ställen där man inte kommer åt. Ni vet, när det antingen är för varmt eller för kallt och man inte för sitt liv kan hitta en skön sovställning fast man är dödstrött? När man konstant längtar efter chips och kött, bakverk och choklad, fast man egentligen redan känner sig tjock, ful och klumpig. När man helst av allt bara vill ligga som en ynklig liten boll i nåns famn och bli klappad på huvudet av någon som viskar kärleksfulla ord.
De kommer ganska regelbundet och stannar ungefär en vecka, de här dagarna. Ni vet vilka jag talar om. De som stavas med tre stora bokstäver och i mitt fall innebär en berg-och-dalbana av känslor och humörsvängningar. Jag hatar dem. De brukar allt som oftast ställa till det för mig. Jag inser oftast inte förrän efteråt att det inte är alla andra som beter sig konstigt, elakt eller okänsligt utan jag som är hyperkänslig. När det är lite för sent. När jag fått mitt utbrott eller man bråkat om nåt helt oviktigt.
Jag försöker lära mig. Vänta ut stormarna och efter det se om det verkligen var något att bråka om. Men det är inte så lätt när det bor en tornado i ens kropp under den här veckan. Det är en lång vecka.
Läste om ett sånt där PMS-armband, som skiftade färg under den jobbiga perioden. Alla skriker i högan sky ut sin avsmak, men jag tyckte det var rätt smart jag. Hade behövt det för min egen skull om inte annat, så man vet vad som är på gång liksom. En påminnelse att allt kanske inte är så illa som det känns. Så man kanske hinner tänka tanken att det kan vara tiden på månaden, innan man agerar. En liten varningslampa på handleden. Skitfiffigt ju. Vill man inte ha ett sånt så är det ju ingen som tvingar en. Men när det kommer ut på marknaden så är det iaf jag som köper ett ganska omgående. Har en känsla av att det kan förebygga ganska mycket jobbigheter, iaf för min del som är så himla hormonstinn och känslostormande. Skulle underlätta både för mig själv och andra, men mest för mig själv tror jag.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article8624098.ab
Klart slut, varulvstjut.
/Kapten
De kommer ganska regelbundet och stannar ungefär en vecka, de här dagarna. Ni vet vilka jag talar om. De som stavas med tre stora bokstäver och i mitt fall innebär en berg-och-dalbana av känslor och humörsvängningar. Jag hatar dem. De brukar allt som oftast ställa till det för mig. Jag inser oftast inte förrän efteråt att det inte är alla andra som beter sig konstigt, elakt eller okänsligt utan jag som är hyperkänslig. När det är lite för sent. När jag fått mitt utbrott eller man bråkat om nåt helt oviktigt.
Jag försöker lära mig. Vänta ut stormarna och efter det se om det verkligen var något att bråka om. Men det är inte så lätt när det bor en tornado i ens kropp under den här veckan. Det är en lång vecka.
Läste om ett sånt där PMS-armband, som skiftade färg under den jobbiga perioden. Alla skriker i högan sky ut sin avsmak, men jag tyckte det var rätt smart jag. Hade behövt det för min egen skull om inte annat, så man vet vad som är på gång liksom. En påminnelse att allt kanske inte är så illa som det känns. Så man kanske hinner tänka tanken att det kan vara tiden på månaden, innan man agerar. En liten varningslampa på handleden. Skitfiffigt ju. Vill man inte ha ett sånt så är det ju ingen som tvingar en. Men när det kommer ut på marknaden så är det iaf jag som köper ett ganska omgående. Har en känsla av att det kan förebygga ganska mycket jobbigheter, iaf för min del som är så himla hormonstinn och känslostormande. Skulle underlätta både för mig själv och andra, men mest för mig själv tror jag.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article8624098.ab
Klart slut, varulvstjut.
/Kapten
Valentines day!
Jo, det är idag det. Vilken himla debatt det kan bli om en enda liten dag i februari. Endel är jättefluffiga och tycker det är toppen. Endel tycker det är larvigt, överreklamerat, kommersiellt och onödigt. De sistnämndas argument är ofta "det är bara för att handlarna ska tjäna mer pengar..." eller "varför ska man bara visa kärlek EN dag om året för!? Bättre att visa det varje dag!" eller "men tänk alla som är deppiga bara för att de inte har nån pojk-/flickvän..!". Själv tycker jag inte bara att dagen är fin, utan även att alla dessa argument emot är helt utan grund. xD Jag ska förklara, lugn och fin. För det första. Så handlar kärlek inte om att köpa saker till varandra. Det är ETT sätt att visa kärlek, inte nödvändigtvis det man själv vill använda. För det andra. Bara för att det finns en dag som är tillägnad kärleken så behöver det ju inte per automatik innebära att man bara måste hålla sig till den dagen!? Det finns väl inget som säger att man inte kan visa kärlek resten av året OCKSÅ? Sen den som vill uppmärksamma lite extra denna kärlekens dag får väl göra det, och de som inte vill det slipper. Herregud, avdramatisera. För det tredje. Det heter ALLA hjärtans dag. Varför ska det bara gälla par för, vem har sagt det? Har man en hjärtans kär så kanske det är denna man vill uppmärksamma, har man inte det så finns det gott om andra människor i sitt liv som man hyser kärlek för och kan visa det. Mor, far, syster, bror, vän. Jag har själv långt ifrån alltid haft en pojkvän att fira med, men aldrig att jag haft en deppig alla-hjärtans-dag. Jag har firat med mamma, med mina bästa vänner, med mina syskon, eller inte firat alls. Det är en dag där man uppmanas visa sin kärlek lite extra. Nothing more, nothing less. Finns inga regler om att man måste, eller vem man ska visa kärlek till, eller på vilket sätt.
Ärligt talat förstår jag inte varför folk blåser upp det så himla mycket, eller blir arga åt ena eller andra hållet. En hel dag full av kärlek. Det är ju positivt! Förmodligen var det någon som tyckte att vi (generellt) borde bli bättre på att visa kärlek här i världen, bättre på att sprida värme, kärlek och uppskattning. Och jag kan inte låta bli att hålla med. De som redan ger en massa kärlek behöver ju inte känna sig träffade en gång. Det är ju bara en påminnelse till de som kanske behöver bli bättre på det. Och för de som inte vill det så finns det ju ingen som tvingar en. Nej, jag slår faktiskt ett slag för alla-hjärtans-dag! Love is a wonderful thing. Mer kärlek till folket! <3
Puss på er alla!
/Kapten
Ärligt talat förstår jag inte varför folk blåser upp det så himla mycket, eller blir arga åt ena eller andra hållet. En hel dag full av kärlek. Det är ju positivt! Förmodligen var det någon som tyckte att vi (generellt) borde bli bättre på att visa kärlek här i världen, bättre på att sprida värme, kärlek och uppskattning. Och jag kan inte låta bli att hålla med. De som redan ger en massa kärlek behöver ju inte känna sig träffade en gång. Det är ju bara en påminnelse till de som kanske behöver bli bättre på det. Och för de som inte vill det så finns det ju ingen som tvingar en. Nej, jag slår faktiskt ett slag för alla-hjärtans-dag! Love is a wonderful thing. Mer kärlek till folket! <3
Puss på er alla!
/Kapten
Receptet på fred på jorden
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8547463.ab
Läste denna artikel nu för en liten stund sen. Jag bara kokar. Jag är en av de som utan att blinka skulle låta min son ha på sig rosa kläder eller nagellack, om han nu själv ville det. Och om min dotter hellre ville leka med bilar och traktorer och ha jeans och luvtröja så skulle hon självklart få det! Det är så självskrivet i mina ögon, men det är uppenbart att jag tillhör en minoritet. De flesta tycker tydligen att det är bra att klämma ner sina barn i någon form, sätta etiketter och riktlinjer för hur det ska vara, helt utan någon egentlig grund. Själv tycker jag att sålänge man behandlar andra med respekt och inte gör någon illa så finns det inga andra riktlinjer som prompt måste följas. Egentligen, så kommer allt annat i andrahand. Inte minst hur man klär sig eller vad man har för intressen. Ursäkta franskan, men vad fan spelar det för roll!? Det är så jävla fruktansvärt att redan de små oskyldigt nyfikna barnen har blivit inpräntade vad som är "rätt och fel" för olika kön eller samhällsgrupper. Vansinne!!
Barn är egentligen de som borde vara förebilderna! De mest obegränsade varelserna, fördomsfria, orädda, fulla av kärlek och helt utan hat. Det är en gåva!! Vi borde ta vara på den, inte trycka bort den och lära barn allt de inte kan, inte får, eller inte borde göra. Om vi vuxna bara hade gett fan i att redan från början vara negativa och missunnande mot våra barn. Låta dem utforska världen utan hårda ord och förmaningar, utan att nedvärdera eller förolämpa, utan att svartmåla allt som är utanför normen. Att uppmuntra frågor och undringar, att själv vara mer kritisk till alla regler om hur det "ska vara". Att tänka själv för helvete!!
Nej, låt barn vara barn och testa sina egna vingar, se själva vart stigen leder och komma fram till på egen hand vad de gillar och ogillar!! Det gör mig rent ut sagt illamående hur majoriteten av de s.k. vuxna människorna i världen förgiftar denna underbara obegränsade gåva som vi kallar barn! Illamående I tell you!! Vi borde FRÄMJA barnens fritänkande, inte ersätta det med fyrkantiga regler! Barn är varelser med egna tankar, känslor, frågor och talanger, vi borde uppmuntra dem om vi vill ha friska, sunda, starka, välmående individer runtomkring oss i framtiden!
Precis varenda jävla människa som mår dåligt i vårt samhälle mår så på grund av någon form av mobbing, kränkning, förtryck eller nedvärdering, angående hur de klär sig, sexuell läggning, utseende, tankar, tro, känslor eller annat. Och de som får andra att må dåligt är människor som i grunden själva mår dåligt för att de inte fick möjlighet att utvecklas åt de håll de önskade eller ville, och därför inte unnar någon annan det heller, eller förstår att det är okej att vara olika. Människor som kanske helt enkelt inte vet något annat sätt att hantera andra individer som inte följer normen än att banna dem. Människor som redan är nedpressade i en form som överhuvudtaget inte är byggd för att passa någon fritänkande människa.
SORGLIGT är vad det är. Ett fruktansvärt slöseri på det vackraste som finns, nämligen det oförstörda livet. Det är inget sammanträffande att barn är lyckliga och de flesta vuxna olyckliga. Ju mer drillade vi blir av andra, ju mer vi tvingas att göra ingrepp på oss själva, desto olyckligare blir vi. Fångade, ledsna, deprimerade, känner oss värdelösa, vilsna, förtryckta. En självuppfyllande profetia. Det är ingen nyhet att folk som har respektfulla människor omkring sig mår bra i sig själva. Att folk som kan få vara sig själv och bli uppskattade för det är de som är lyckliga.
Om alla kunde visa respekt för varandras olikheter så hade vi inte haft några krig, ingen rasism, ingen nazism, ingen fascism eller något hat överhuvudtaget. Tänk på det nästa gång du dömer någon. Om alla hade samarbetat och uppskattat varandras olikheter istället för att kränka och nedvärdera dem så hade vi haft ett samhälle där alla var lyckliga. Tänk på det nästa gång du klankar ner på någon. Tänk på det nästa gång du dumförklarar någon för att de tänker eller fungerar annorlunda än du. Tänk på det när du formar dina barn efter dina egna fördomar. Där har du receptet på fred på jorden, för den som undrade. Den ligger inte i uppfinningar eller organisationer, inte i att tvinga alla göra som man själv tycker är rätt, inte i religioner eller statsskick, inte i monarki eller republik. Den ligger i att respektera varandras olikheter. Din sambos, dina barns, din grannes, dina arbetskamraters, organisationernas, religionernas, andra länders och andra folkslags olika värderingar och känslor. Förtryckta människor är olyckliga människor, fria människor är lyckliga människor. Om alla slutade försöka tvinga in varandra i former så skulle vi ha fred på jorden. In case anybody wanted to know.
Läste denna artikel nu för en liten stund sen. Jag bara kokar. Jag är en av de som utan att blinka skulle låta min son ha på sig rosa kläder eller nagellack, om han nu själv ville det. Och om min dotter hellre ville leka med bilar och traktorer och ha jeans och luvtröja så skulle hon självklart få det! Det är så självskrivet i mina ögon, men det är uppenbart att jag tillhör en minoritet. De flesta tycker tydligen att det är bra att klämma ner sina barn i någon form, sätta etiketter och riktlinjer för hur det ska vara, helt utan någon egentlig grund. Själv tycker jag att sålänge man behandlar andra med respekt och inte gör någon illa så finns det inga andra riktlinjer som prompt måste följas. Egentligen, så kommer allt annat i andrahand. Inte minst hur man klär sig eller vad man har för intressen. Ursäkta franskan, men vad fan spelar det för roll!? Det är så jävla fruktansvärt att redan de små oskyldigt nyfikna barnen har blivit inpräntade vad som är "rätt och fel" för olika kön eller samhällsgrupper. Vansinne!!
Barn är egentligen de som borde vara förebilderna! De mest obegränsade varelserna, fördomsfria, orädda, fulla av kärlek och helt utan hat. Det är en gåva!! Vi borde ta vara på den, inte trycka bort den och lära barn allt de inte kan, inte får, eller inte borde göra. Om vi vuxna bara hade gett fan i att redan från början vara negativa och missunnande mot våra barn. Låta dem utforska världen utan hårda ord och förmaningar, utan att nedvärdera eller förolämpa, utan att svartmåla allt som är utanför normen. Att uppmuntra frågor och undringar, att själv vara mer kritisk till alla regler om hur det "ska vara". Att tänka själv för helvete!!
Nej, låt barn vara barn och testa sina egna vingar, se själva vart stigen leder och komma fram till på egen hand vad de gillar och ogillar!! Det gör mig rent ut sagt illamående hur majoriteten av de s.k. vuxna människorna i världen förgiftar denna underbara obegränsade gåva som vi kallar barn! Illamående I tell you!! Vi borde FRÄMJA barnens fritänkande, inte ersätta det med fyrkantiga regler! Barn är varelser med egna tankar, känslor, frågor och talanger, vi borde uppmuntra dem om vi vill ha friska, sunda, starka, välmående individer runtomkring oss i framtiden!
Precis varenda jävla människa som mår dåligt i vårt samhälle mår så på grund av någon form av mobbing, kränkning, förtryck eller nedvärdering, angående hur de klär sig, sexuell läggning, utseende, tankar, tro, känslor eller annat. Och de som får andra att må dåligt är människor som i grunden själva mår dåligt för att de inte fick möjlighet att utvecklas åt de håll de önskade eller ville, och därför inte unnar någon annan det heller, eller förstår att det är okej att vara olika. Människor som kanske helt enkelt inte vet något annat sätt att hantera andra individer som inte följer normen än att banna dem. Människor som redan är nedpressade i en form som överhuvudtaget inte är byggd för att passa någon fritänkande människa.
SORGLIGT är vad det är. Ett fruktansvärt slöseri på det vackraste som finns, nämligen det oförstörda livet. Det är inget sammanträffande att barn är lyckliga och de flesta vuxna olyckliga. Ju mer drillade vi blir av andra, ju mer vi tvingas att göra ingrepp på oss själva, desto olyckligare blir vi. Fångade, ledsna, deprimerade, känner oss värdelösa, vilsna, förtryckta. En självuppfyllande profetia. Det är ingen nyhet att folk som har respektfulla människor omkring sig mår bra i sig själva. Att folk som kan få vara sig själv och bli uppskattade för det är de som är lyckliga.
Om alla kunde visa respekt för varandras olikheter så hade vi inte haft några krig, ingen rasism, ingen nazism, ingen fascism eller något hat överhuvudtaget. Tänk på det nästa gång du dömer någon. Om alla hade samarbetat och uppskattat varandras olikheter istället för att kränka och nedvärdera dem så hade vi haft ett samhälle där alla var lyckliga. Tänk på det nästa gång du klankar ner på någon. Tänk på det nästa gång du dumförklarar någon för att de tänker eller fungerar annorlunda än du. Tänk på det när du formar dina barn efter dina egna fördomar. Där har du receptet på fred på jorden, för den som undrade. Den ligger inte i uppfinningar eller organisationer, inte i att tvinga alla göra som man själv tycker är rätt, inte i religioner eller statsskick, inte i monarki eller republik. Den ligger i att respektera varandras olikheter. Din sambos, dina barns, din grannes, dina arbetskamraters, organisationernas, religionernas, andra länders och andra folkslags olika värderingar och känslor. Förtryckta människor är olyckliga människor, fria människor är lyckliga människor. Om alla slutade försöka tvinga in varandra i former så skulle vi ha fred på jorden. In case anybody wanted to know.
Life is bittersweet
Jahapp. Lagom när kroppen börjat tina lite av solens strålar och man kunde köra så fort man ville och inte behövde tänka på att bromsa hundra meter innan svängen så börjar det om igen. Snöstorm ska det visst bli. Klass 2-varning. Tjohoo. Not. Och nog snöar det alltid. Inte jättemycket, men det är vitt på marken och halt så inihelvete. Går brett som fan. Det är ju iaf lite roligt. :) Fast jag har kommit fram till att jag nog är en sån som tycker mer om att åka fort än brett. Men men. Man tar vad man får.
Jobbar idag. Tur jag slipper vara ute i skiten iaf. x/ Var iväg en sväng på lunchen bara. Försökte sälja in mig på tekniska förvaltningen. Tror det gick ganska bra iaf. Lämnade CV på Coop också. Ska skicka ett över nätet ikväll till Maxi. Satans byråkrater! Jag som hade tänkt att charma rätt människa med min fantastiska utstrålning eller nåt. Men icke. "Skicka en ansökan på vår hemsida, går inte att lämna nåt personligen". Får förlita mig på pappersformatet av mig och hoppas det säljer någotsånär lika bra. Men känns bra att ha fått iväg lite iaf. Behöver verkligen dryga ut kassan!
Hade tänkt att jag skulle kunna betala av lite av skulden till mor denna månad, men jag var tvungen att köpa skor istället. :( Alltså, inte skor för att jag älskar skor och vill unna mig nåt fint, utan skor för att båda mina vinterskor är feta hål i så man inte kan gå mer än några minuter innan man är genomblöt om fötterna. Så. Not that fun. Fick gå till fyra butiker innan jag hittade nåt, det är ju fel säsong. Allt är slut efter den här vintern. Och fanns det nåt så var det då inte i min storlek. Tillslut hittade jag ett par. Mucho dyra, trots att priset var väldigt nedsatt. Men jävlar vad varm och torr jag är om fötterna nu hörni! Slipper bassla med broddarna på och av hela tiden också, nu kan de sitta kvar på skorna. Dessutom kan jag använda dem året runt. Så det känns som en bra investering även om det blev dyrt.
Uuugghh, nu börjar det blåsa ordentligt där ute. :( Fick snö i örat förut. Trots stor mössa och långt hår. Då är det illa.
Men vet ni vad?? Det blir partaj på lördag!! :D Det är lättare att bita ihop om man har nåt skoj att se fram emot! Jag har inte vart ute sen GGN. Inte orkat, inte haft lust, gjort annat. Men nu jävlar. Blir järngänget hos Karin + några. Dricka bärs och snacka skit, fula sig, skratta och skoja. Jag har saknat att umgås med folk. Jag har saknat mina fina vänner. Jag har saknat orken att göra saker. Dessutom ska jag och moster åka på spa på lördag innan partajandet :) det ska bli gött som fan. Plaska i poolen och få nån rolig behandling. Fick det i julklapp. Hon vet hur det ska va. Men jag har aldrig varit där och inte hon heller så det blir spännande. Lovar att rapportera ;)
Och imorgon ska Polly till sitt nya hem. Det gör massa ont i hjärtat, även om jag vet att det är bäst såhär. Hon är ju mitt lilla gostroll. Det kommer man ju inte ifrån. Min fina lilla gremlin. Usch. Jag har alltid så svårt att skiljas från sånt som ligger mig varmt om hjärtat. Saker, djur, folk. Helst av allt skulle jag vilja ha allt och alla med mig, alltid. De finns ju alltid kvar inuti, men det är ju inte samma sak. Nu ska jag inte gräva ner mig här, då blir det bara värre. Men jag kommer sakna henne massor. Tur att jag kommer kunna åka och hälsa på henne. Men det är ju inte heller samma sak. En familjemedlem mindre. Det kommer kännas. Eller det gör det redan. Men jag har tagit massa bilder och vi har gosat järnet nu de senaste dagarna. Usch och hu. I hate good bye's. :'( Men det är inte så mycket att göra åt, tyvärr. Man kan inte få allt här i världen.
Nej hu, nu ska jag fila vidare lite på mina spellistor.. Så jag inte deppar ner mig totalt här.. :/
Puss på er
/Kapten
Jobbar idag. Tur jag slipper vara ute i skiten iaf. x/ Var iväg en sväng på lunchen bara. Försökte sälja in mig på tekniska förvaltningen. Tror det gick ganska bra iaf. Lämnade CV på Coop också. Ska skicka ett över nätet ikväll till Maxi. Satans byråkrater! Jag som hade tänkt att charma rätt människa med min fantastiska utstrålning eller nåt. Men icke. "Skicka en ansökan på vår hemsida, går inte att lämna nåt personligen". Får förlita mig på pappersformatet av mig och hoppas det säljer någotsånär lika bra. Men känns bra att ha fått iväg lite iaf. Behöver verkligen dryga ut kassan!
Hade tänkt att jag skulle kunna betala av lite av skulden till mor denna månad, men jag var tvungen att köpa skor istället. :( Alltså, inte skor för att jag älskar skor och vill unna mig nåt fint, utan skor för att båda mina vinterskor är feta hål i så man inte kan gå mer än några minuter innan man är genomblöt om fötterna. Så. Not that fun. Fick gå till fyra butiker innan jag hittade nåt, det är ju fel säsong. Allt är slut efter den här vintern. Och fanns det nåt så var det då inte i min storlek. Tillslut hittade jag ett par. Mucho dyra, trots att priset var väldigt nedsatt. Men jävlar vad varm och torr jag är om fötterna nu hörni! Slipper bassla med broddarna på och av hela tiden också, nu kan de sitta kvar på skorna. Dessutom kan jag använda dem året runt. Så det känns som en bra investering även om det blev dyrt.
Uuugghh, nu börjar det blåsa ordentligt där ute. :( Fick snö i örat förut. Trots stor mössa och långt hår. Då är det illa.
Men vet ni vad?? Det blir partaj på lördag!! :D Det är lättare att bita ihop om man har nåt skoj att se fram emot! Jag har inte vart ute sen GGN. Inte orkat, inte haft lust, gjort annat. Men nu jävlar. Blir järngänget hos Karin + några. Dricka bärs och snacka skit, fula sig, skratta och skoja. Jag har saknat att umgås med folk. Jag har saknat mina fina vänner. Jag har saknat orken att göra saker. Dessutom ska jag och moster åka på spa på lördag innan partajandet :) det ska bli gött som fan. Plaska i poolen och få nån rolig behandling. Fick det i julklapp. Hon vet hur det ska va. Men jag har aldrig varit där och inte hon heller så det blir spännande. Lovar att rapportera ;)
Och imorgon ska Polly till sitt nya hem. Det gör massa ont i hjärtat, även om jag vet att det är bäst såhär. Hon är ju mitt lilla gostroll. Det kommer man ju inte ifrån. Min fina lilla gremlin. Usch. Jag har alltid så svårt att skiljas från sånt som ligger mig varmt om hjärtat. Saker, djur, folk. Helst av allt skulle jag vilja ha allt och alla med mig, alltid. De finns ju alltid kvar inuti, men det är ju inte samma sak. Nu ska jag inte gräva ner mig här, då blir det bara värre. Men jag kommer sakna henne massor. Tur att jag kommer kunna åka och hälsa på henne. Men det är ju inte heller samma sak. En familjemedlem mindre. Det kommer kännas. Eller det gör det redan. Men jag har tagit massa bilder och vi har gosat järnet nu de senaste dagarna. Usch och hu. I hate good bye's. :'( Men det är inte så mycket att göra åt, tyvärr. Man kan inte få allt här i världen.
Nej hu, nu ska jag fila vidare lite på mina spellistor.. Så jag inte deppar ner mig totalt här.. :/
Puss på er
/Kapten
En helt vanlig måndag
Helgen fick bli lite recovery. Sov till kl 15 igår. Så nu är man väl utvilad då. Eller nåt. Det var faktiskt inte riktigt lika jobbigt att gå upp imorse som det varit på senaste.
Varit på den där jobbcoachningsgrunkan idag. Jag har verkligen gillat det! Alltså, jag har känt mig helt inspirerad och bara sugit i mig varje uns av ny kunskap och nya lärdomar, varje gång. Jag har tyckt jag inte hunnit diskutera klart hälften och fortfarande varit helt uppspelt och energisk flera timmar efter jag slutat. Fast nu de senaste veckorna har det varit segt. Ältat samma ämne (personlig marknadsföring) varje dag. Ett ämne som jag brukar tycka är intressant annars. Kanske var det föreläsaren som var för trist. Kanske var det jag som inte mådde bra due to the feber and stuff.
Och idag var första gången som jag faktiskt fick ångest när jag var tvungen att sitta still och lyssna, koncentrera mig. Kanske jag är lite disträ och slut i kroppen nu. Kanske det beror på att de otroligt oinspirerade kursdeltagarna drar ner mig. Seriously, hur jävla negativ får man lov att bli egentligen!? Känner igen ångesten från skolan, där jag var den enda i klassen som faktiskt ville något. Och det kändes som jag ensam fick vara positiv och dra alla andra som bara suckade och stönade och klagade. Vad det än beror på, så kände jag idag för första gången tydligt att "nä, nu är jag nog klar här. De här människorna kan inte ge mig mer". Och då menar jag deltagarna, för coacherna är helt underbara. Blir bara så jävla irriterad när vi nu har fått världens chans till personlig utveckling på precis alla plan, och med bra resurser, och så sitter folk bara och klagar. Inte alla, förstås, men tillräckligt många för att jag ska bli grinig på dem. Det är då jag är jävligt glad över att de inte är klasskamrater som jag måste stå ut med fem dagar i veckan i tre år. Nej. Fy fan vad skönt. Nå, detta om detta.
Det händer nåt i naturen nu. Den förändras. I takt med att snön smälter så kommer liksom ett helt annat landskap fram. Det är en av de bra sakerna med att bo i ett land med årstider. När de ändras. Och att allting blir nytt igen. Fyra gånger om året tillochmed. :)
Igår kom vi fram till den tråkiga slutsatsen att en av mina älskade kissar måste hitta ett nytt hem. Det blir för mycket för pojkvännen. Det är tråkigt som fan, men så är det. Vi är två nu. Jag har inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Och fyra katter är ju rätt mycket. Särskilt om de är som mina. x) En handfull skulle man kunna uttrycka det. Så hunden på det. Jag är ju härdad och van med mina underbara men krävande djur, men jag har ju förstått längs vägen att det kanske är jag som är lite ovanlig i mitt tålamod, snarare än att alla andra är konstiga som tycker det är jobbigt. Well well, whatayaknow. Jag lär ju bli värsta stålmorsan en vacker dag iaf, efter all tålamodsträning med djuren. Haha. Kanhända min andra hälft behöver lite mer träning. Kanhända det är lättare att ha tålamod om man har valt det jobbiga själv och inte fått det på köpet i en flytt...
Anywho. Jag har hittat ett hem åt henne nu iaf! Jag har ju vart lite beredd på det, och hunnit oroa mig i flera veckor redan för hur det ska bli. Så igår när vi bestämde det var jag liksom redo för det. Jag lade upp det på facebook imorse, att jag letade efter ett nytt hem åt min lilla Polly. Så nu på eftermiddagen hörde min enda (!) barndomsvän av sig och sade att de hemskt gärna ville ha en kisse till, och att Polly lät perfekt för dem. Jag är helt övertygad om att hon skulle passa perfekt också. Hon är så himla gosig och social, och min fina vän har två små barn. De kommer bli bästa kompisar. Och hon får gå ut. Kanske bli mamma igen, som hon ju var så bra på! Och de har förmodligen lite mer tålamod i egenskap av småbarnsföräldrar, än vad min käre sambo har. ;) Så det blir nog riktigt bra. Det känns bra i magen iaf. Det har varit ett stort och jobbigt orosmoment. Så det är verkligen obeskrivligt skönt att det har löst sig nu iaf. Hon åker i helgen. Så vi har gott om tid att mysa och säga hejdå ordentligt. Min lilla pälsbebis.
Nej.. Jag undrar jag vart min man tog vägen.. Här blir det ju inga barn gjorda.
Pöss
/Kapten
Varit på den där jobbcoachningsgrunkan idag. Jag har verkligen gillat det! Alltså, jag har känt mig helt inspirerad och bara sugit i mig varje uns av ny kunskap och nya lärdomar, varje gång. Jag har tyckt jag inte hunnit diskutera klart hälften och fortfarande varit helt uppspelt och energisk flera timmar efter jag slutat. Fast nu de senaste veckorna har det varit segt. Ältat samma ämne (personlig marknadsföring) varje dag. Ett ämne som jag brukar tycka är intressant annars. Kanske var det föreläsaren som var för trist. Kanske var det jag som inte mådde bra due to the feber and stuff.
Och idag var första gången som jag faktiskt fick ångest när jag var tvungen att sitta still och lyssna, koncentrera mig. Kanske jag är lite disträ och slut i kroppen nu. Kanske det beror på att de otroligt oinspirerade kursdeltagarna drar ner mig. Seriously, hur jävla negativ får man lov att bli egentligen!? Känner igen ångesten från skolan, där jag var den enda i klassen som faktiskt ville något. Och det kändes som jag ensam fick vara positiv och dra alla andra som bara suckade och stönade och klagade. Vad det än beror på, så kände jag idag för första gången tydligt att "nä, nu är jag nog klar här. De här människorna kan inte ge mig mer". Och då menar jag deltagarna, för coacherna är helt underbara. Blir bara så jävla irriterad när vi nu har fått världens chans till personlig utveckling på precis alla plan, och med bra resurser, och så sitter folk bara och klagar. Inte alla, förstås, men tillräckligt många för att jag ska bli grinig på dem. Det är då jag är jävligt glad över att de inte är klasskamrater som jag måste stå ut med fem dagar i veckan i tre år. Nej. Fy fan vad skönt. Nå, detta om detta.
Det händer nåt i naturen nu. Den förändras. I takt med att snön smälter så kommer liksom ett helt annat landskap fram. Det är en av de bra sakerna med att bo i ett land med årstider. När de ändras. Och att allting blir nytt igen. Fyra gånger om året tillochmed. :)
Igår kom vi fram till den tråkiga slutsatsen att en av mina älskade kissar måste hitta ett nytt hem. Det blir för mycket för pojkvännen. Det är tråkigt som fan, men så är det. Vi är två nu. Jag har inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Och fyra katter är ju rätt mycket. Särskilt om de är som mina. x) En handfull skulle man kunna uttrycka det. Så hunden på det. Jag är ju härdad och van med mina underbara men krävande djur, men jag har ju förstått längs vägen att det kanske är jag som är lite ovanlig i mitt tålamod, snarare än att alla andra är konstiga som tycker det är jobbigt. Well well, whatayaknow. Jag lär ju bli värsta stålmorsan en vacker dag iaf, efter all tålamodsträning med djuren. Haha. Kanhända min andra hälft behöver lite mer träning. Kanhända det är lättare att ha tålamod om man har valt det jobbiga själv och inte fått det på köpet i en flytt...
Anywho. Jag har hittat ett hem åt henne nu iaf! Jag har ju vart lite beredd på det, och hunnit oroa mig i flera veckor redan för hur det ska bli. Så igår när vi bestämde det var jag liksom redo för det. Jag lade upp det på facebook imorse, att jag letade efter ett nytt hem åt min lilla Polly. Så nu på eftermiddagen hörde min enda (!) barndomsvän av sig och sade att de hemskt gärna ville ha en kisse till, och att Polly lät perfekt för dem. Jag är helt övertygad om att hon skulle passa perfekt också. Hon är så himla gosig och social, och min fina vän har två små barn. De kommer bli bästa kompisar. Och hon får gå ut. Kanske bli mamma igen, som hon ju var så bra på! Och de har förmodligen lite mer tålamod i egenskap av småbarnsföräldrar, än vad min käre sambo har. ;) Så det blir nog riktigt bra. Det känns bra i magen iaf. Det har varit ett stort och jobbigt orosmoment. Så det är verkligen obeskrivligt skönt att det har löst sig nu iaf. Hon åker i helgen. Så vi har gott om tid att mysa och säga hejdå ordentligt. Min lilla pälsbebis.
Nej.. Jag undrar jag vart min man tog vägen.. Här blir det ju inga barn gjorda.
Pöss
/Kapten
Sol och musik <3
Igår var jag så himla glad och tacksam över att solen värmt min arma kropp i flera dagar nu. Sen vaknade jag i morse och kunde konstatera att det var snöstorm ute. Uäck. Snöflingor stora som golfbollar ungefär. Blött. Slaskigt. Uäck uäck och dubbeluäck. Men nu har det skärpt till sig lite. Nog är det ännu slask och äckel på marken, men solen skiner iaf igen. Man får va glad för det lilla.
I september kraschade min externa hårddisk. Det kändes som hela mitt liv slogs i spillror. Allt borta bara. Alla bilder och dokument. Och MUSIKEN. Gode gud. Jag har fått leva på Spotify nu sen i november, genom diverse känslomässiga kriser. Inte ok!! Alla mina spellistor och alla låtar som inte finns på Spotify. Och alla filmer som jag har hamstrat. Alla gamla klassiker som knappt finns att få tag på längre. Guldkorn som jag hittat lite här och var hos folk. Alla mina favoritserier. Försökt ladda ner dem igen, men det är ju i princip omöjligt. Jag har inte haft råd att lämna in den på lagning/diskräddning förrän nu lite tidigare i veckan. De sade att jag inte skulle hoppas på för mycket, eftersom jag redan gjort det mesta av vad de gör. Så ringer de idag och bara "men du, vi har flyttat över alla dina grejer till en sprillans ny hårddisk nu. Den är färdig att hämtas"! Tjohoo liksom!! Jag utbrast i ett glädjetjut kombinerat med glädjeskutt lagom när jag lagt på. Tur ingen såg mig. Tänkte det nog var lunchdags och kastade mig iväg för att hämta min älskade hårddisk. Trippade fram på små rosa moln. I med kortet och betala bara, skiter i vad det kostar. Fast det blev faktiskt inte alls så dyrt som jag trodde det skulle bli. Dubbelbonus. Halvsprang tillbaka till jobbet och här har jag suttit nu sen klockan tolv och lyssnat på min musik. Importerat till Spotify och gjort listor. Lullat och gnolat och dagdrömt. Sitt-dansat och sjungit med, längtat till sommaren och tänkt ihop outfits till varje låt. Idag är jag lycklig. Tack datorfolk!
Det låter töntigt att hänga upp sig så mycket på materiella ting, men sån är jag. Det materiella är min trygghet. Alla minnen, alla känslor, allting sitter i mina saker. Jag värderar det som finns på den hårddisken så mycket att den skulle vara min prio ett att ta med om det skulle börja brinna. Den, mobilen, fotoalbumet, handväskan och mitt äldsta gosedjur. Jag har redan en krisplan för mina grejer, en krisplan för varje tillfälle. Vågar inte ens tänka tanken att bli av med mina kläder, mina skor eller mina böcker. De rymmer ju hela mig och definierar vem jag är. Själva prylarna är ju inte så dyrbara, men minnena de bär på är ovärderliga och affektionsvärdet går inte att sätta siffror på. (Det är mestadels därför som jag kommer bygga ett hus i sten sen när jag blir stor. Inte trä. För brandrisken alltså. Och även därför jag inte tar med mig fler viktiga saker än jag kan bära med mig på båt och flyg, in case of emergency. Även därför jag har så stor handväska. Här lämnas inget av värde i bagaget.) Så ni förstår!!
Nej, today's a good day folks! Och fredag dessutom!
Några timmar kvar, sen hjälpa mor med bilen, hämta lite post och sen åka hem och ta helg. Fy fan va gött. Bilen lagad och besiktigad, hårddisken (och allt på den) återuppstånden från de döda, färdigjobbad för veckan. Och jag vet nog att solen gömmer sig där bakom det grå.
Nej, nu ska jag återgå till att kela med den lilla lådan som givit mig tillbaks hallonen på tårtan. Lovely!
Over & out!
/Kapten
I september kraschade min externa hårddisk. Det kändes som hela mitt liv slogs i spillror. Allt borta bara. Alla bilder och dokument. Och MUSIKEN. Gode gud. Jag har fått leva på Spotify nu sen i november, genom diverse känslomässiga kriser. Inte ok!! Alla mina spellistor och alla låtar som inte finns på Spotify. Och alla filmer som jag har hamstrat. Alla gamla klassiker som knappt finns att få tag på längre. Guldkorn som jag hittat lite här och var hos folk. Alla mina favoritserier. Försökt ladda ner dem igen, men det är ju i princip omöjligt. Jag har inte haft råd att lämna in den på lagning/diskräddning förrän nu lite tidigare i veckan. De sade att jag inte skulle hoppas på för mycket, eftersom jag redan gjort det mesta av vad de gör. Så ringer de idag och bara "men du, vi har flyttat över alla dina grejer till en sprillans ny hårddisk nu. Den är färdig att hämtas"! Tjohoo liksom!! Jag utbrast i ett glädjetjut kombinerat med glädjeskutt lagom när jag lagt på. Tur ingen såg mig. Tänkte det nog var lunchdags och kastade mig iväg för att hämta min älskade hårddisk. Trippade fram på små rosa moln. I med kortet och betala bara, skiter i vad det kostar. Fast det blev faktiskt inte alls så dyrt som jag trodde det skulle bli. Dubbelbonus. Halvsprang tillbaka till jobbet och här har jag suttit nu sen klockan tolv och lyssnat på min musik. Importerat till Spotify och gjort listor. Lullat och gnolat och dagdrömt. Sitt-dansat och sjungit med, längtat till sommaren och tänkt ihop outfits till varje låt. Idag är jag lycklig. Tack datorfolk!
Det låter töntigt att hänga upp sig så mycket på materiella ting, men sån är jag. Det materiella är min trygghet. Alla minnen, alla känslor, allting sitter i mina saker. Jag värderar det som finns på den hårddisken så mycket att den skulle vara min prio ett att ta med om det skulle börja brinna. Den, mobilen, fotoalbumet, handväskan och mitt äldsta gosedjur. Jag har redan en krisplan för mina grejer, en krisplan för varje tillfälle. Vågar inte ens tänka tanken att bli av med mina kläder, mina skor eller mina böcker. De rymmer ju hela mig och definierar vem jag är. Själva prylarna är ju inte så dyrbara, men minnena de bär på är ovärderliga och affektionsvärdet går inte att sätta siffror på. (Det är mestadels därför som jag kommer bygga ett hus i sten sen när jag blir stor. Inte trä. För brandrisken alltså. Och även därför jag inte tar med mig fler viktiga saker än jag kan bära med mig på båt och flyg, in case of emergency. Även därför jag har så stor handväska. Här lämnas inget av värde i bagaget.) Så ni förstår!!
Nej, today's a good day folks! Och fredag dessutom!
Några timmar kvar, sen hjälpa mor med bilen, hämta lite post och sen åka hem och ta helg. Fy fan va gött. Bilen lagad och besiktigad, hårddisken (och allt på den) återuppstånden från de döda, färdigjobbad för veckan. Och jag vet nog att solen gömmer sig där bakom det grå.
Nej, nu ska jag återgå till att kela med den lilla lådan som givit mig tillbaks hallonen på tårtan. Lovely!
Over & out!
/Kapten
