Godmorgon
Jahaja. Då satt man här igen då. Synd att påstå att jag fick så mycket sömn inatt heller. Typ knappt nån alls. Skola idag var bara inte att tänka på. När klockan ringde hade jag precis somnat.. :( Sammanfattning; Jag avskyr att vara sjuk. Så, nu sitter jag här. Kör lite omvänd psykolgi på mig själv. Kroppen verkar ju vilja vara vaken när jag vill sova, så om jag tvingar den att vara vaken så borde den ju vilja sova. Eller? Ja.. Så jag har tryckt i mig frukost och är påklädd. Och dundertrött.
~*~
Idag är det minnesstund i skolan för Buskas. Så jag tänkte samla några tankar och känslor här också.
För nästan precis ett år sedan, den 15 februari 2008, hittade man min klasskamrat Robert Buskas i ett omklädningsrum på skolan. Han hade hängt sig.
Ett år har förflutit, och ändå är det lika ofattbart. Jag har ännu inte förstått det fullt ut, det är svårt och stort. Han valde att avsluta sitt liv. Det finaste man har, och han valde bort det. I tvåan på gymnasiet. Då livet, det riktiga livet, knappt hunnit börja. Så otroligt sorgligt. Det finns fortfarande, och kommer kanske alltid att göra, en del av mig som gör ont för honom, och såna som honom. Som väljer bort livet. Det är smärtsamt. Och då kan jag bara föreställa mig hur ont det måste ha gjort i honom. Jag vet hur smärta känns, men jag är glad att jag själv inte valde den vägen när det gjorde som ondast. Då hade jag aldrig fått se hur bra det kunnat bli, eller hur mycket jag skulle fått uppleva. Att saker och ting faktiskt kan bli bra igen. Trots att det känns som att smärtan och mörkret aldrig ska ta slut.
Jag tänker på dig ofta fortfarande, flera gånger i veckan. Varje gång jag går förbi maskinhallen, jag undviker fortfarande att gå in dit. Det värker liksom till i hjärtat. Jag har dig med mig alltid. Du lyser med din frånvaro. Jag kan fortfarande precis se dig framför mig. Sättet du gick på, vilka kläder du hade, jag kan fortfarande höra din röst. Jag kan se sättet du hade dina glasögon lite på näsan, så du fick luta huvudet lite bakåt när du såg en i ögonen. Du hade så fina ögon. Jag minns dig, jag hoppas att jag alltid kommer göra det. Och jag ler. Jag ler för att du log.
Jag önskar du hade berättat hur du mådde. Jag önskar du sökt hjälp att hantera det som tyngde dig. Vi fanns ju där, runtomkring. Det hade bara varit att räcka ut en hand, ropa på hjälp. Alla är så upptagna av sitt eget, så tyvärr måste man ofta påkalla uppmärksamhet för att få hjälp. Tro mig - jag vet. Men jag vet också att man ibland inte orkar.. Jag önskar att du hade skakat av dig de hårda orden. Barn är elaka. Men ungdomar kan vara ännu värre. Det är naturens gång tyvärr, det har alltid varit så. Jag önskar du hade sett det för de barnsligheter det var, istället för att låta dig påverkas. Vi har alla fått ta del av andra människors sårande ord och handlingar. Men det blir bra igen, man får se till att det blir bra igen. Jag önskar att du hade kunnat se det.
Jag önskar att du aldrig hade lämnat oss. Vi saknar och tänker på dig.
Jag tänder ljus hos dig ibland, jag vet att du ser det. Jag hoppas du kan se och känna vår saknad.
~*~
~*~
Idag är det minnesstund i skolan för Buskas. Så jag tänkte samla några tankar och känslor här också.
För nästan precis ett år sedan, den 15 februari 2008, hittade man min klasskamrat Robert Buskas i ett omklädningsrum på skolan. Han hade hängt sig.
Ett år har förflutit, och ändå är det lika ofattbart. Jag har ännu inte förstått det fullt ut, det är svårt och stort. Han valde att avsluta sitt liv. Det finaste man har, och han valde bort det. I tvåan på gymnasiet. Då livet, det riktiga livet, knappt hunnit börja. Så otroligt sorgligt. Det finns fortfarande, och kommer kanske alltid att göra, en del av mig som gör ont för honom, och såna som honom. Som väljer bort livet. Det är smärtsamt. Och då kan jag bara föreställa mig hur ont det måste ha gjort i honom. Jag vet hur smärta känns, men jag är glad att jag själv inte valde den vägen när det gjorde som ondast. Då hade jag aldrig fått se hur bra det kunnat bli, eller hur mycket jag skulle fått uppleva. Att saker och ting faktiskt kan bli bra igen. Trots att det känns som att smärtan och mörkret aldrig ska ta slut.
Jag tänker på dig ofta fortfarande, flera gånger i veckan. Varje gång jag går förbi maskinhallen, jag undviker fortfarande att gå in dit. Det värker liksom till i hjärtat. Jag har dig med mig alltid. Du lyser med din frånvaro. Jag kan fortfarande precis se dig framför mig. Sättet du gick på, vilka kläder du hade, jag kan fortfarande höra din röst. Jag kan se sättet du hade dina glasögon lite på näsan, så du fick luta huvudet lite bakåt när du såg en i ögonen. Du hade så fina ögon. Jag minns dig, jag hoppas att jag alltid kommer göra det. Och jag ler. Jag ler för att du log.
Jag önskar du hade berättat hur du mådde. Jag önskar du sökt hjälp att hantera det som tyngde dig. Vi fanns ju där, runtomkring. Det hade bara varit att räcka ut en hand, ropa på hjälp. Alla är så upptagna av sitt eget, så tyvärr måste man ofta påkalla uppmärksamhet för att få hjälp. Tro mig - jag vet. Men jag vet också att man ibland inte orkar.. Jag önskar att du hade skakat av dig de hårda orden. Barn är elaka. Men ungdomar kan vara ännu värre. Det är naturens gång tyvärr, det har alltid varit så. Jag önskar du hade sett det för de barnsligheter det var, istället för att låta dig påverkas. Vi har alla fått ta del av andra människors sårande ord och handlingar. Men det blir bra igen, man får se till att det blir bra igen. Jag önskar att du hade kunnat se det.
Jag önskar att du aldrig hade lämnat oss. Vi saknar och tänker på dig.
Jag tänder ljus hos dig ibland, jag vet att du ser det. Jag hoppas du kan se och känna vår saknad.
~*~
Kommentarer
Trackback
