Captain Nemo

Jag har "upptäckt" en ny sida hos mig. Eller lagt märke till kanske man ska säga.. Och ny är den ju inte heller, bara mycket starkare än förut. Det är Svartsjukan. Antar att det bottnar att i min osäkerhet blivit så mycket större. Svartsjuka är en hemsk känsla. Som en kniv i magen kombinerat med en knut i bröstet. Och desperata försök att behärska sig, då känslorna oftast är mycket starkare än vad som finns befogenhet för. Huvudet säger "men skärp till dig nu, det är väl inget att bli sur över" och "tänk dig själv i samma situation, gör inte du likadant?" eller "det är helt normalt, inget att oroa sig över, lägg av nu".. Men orden hjälper bara lite, och bara en liten stund. Dämpar liksom. Känslorna sitter kvar. Usch. Oron. Misstankarna. När svartsjukan vänds mot sina egna nära och kära, då börjar man undra. "Är jag oskapligt nojig och bör få en stekpanna i huvudet för jag är så sjukt misstänksam? .. Eller kan jag verkligen lita på mina nära..? Kommer de också svika mig..?" Det känns nästan som jag ser mig om hela tiden, bara väntar på att nästa svek ska komma. "Vem kommer svika härnäst?" Jag känner mig dum. Paranoid. För förmodligen så är det bara hjärnspöken. Men det trodde jag ju iofs om Per också.. Och Jakob.. Och nu Du.

Jag börjar känna mig mer och mer som ett trängt vilddjur. Klamrar mig desperat fast vid det lilla jag kan få, och ser med misstänksamhet på mina egna flockmedlemmar. Man vet ju aldrig.. Minsta svek blir anledning att fly hellre än att slåss. Samtidigt så känner jag mig så hemsk som inte litar ens på de allra närmaste. Som tror så ont om mina kära. Men.. Ärligt talat.. Så är det väl inte så konstigt.. Efter allt.. Men det är ju inte deras fel. Däremot om jag är för nojig så är ju risken stor att jag driver iväg de mina istället. Att de tröttnar på min misstänksamhet och min svartsjuka. På min bristande tillit. Att de ger upp helt enkelt, för det krävs för mycket för att jag ska kunna lita på dem. Jag vill inte det. Då sviker de ju. Då har jag själv, och ingen annan, gjort mitt hjärnspöke verkligt. Genom min paranoia. Det är en ond spiral. Ett självdestruktivt tankesätt och beteende. Det vet jag. Det har jag lärt mig. Men hur fan gör man för att ta sig ur den?? Hur gör man när man vågar bli sviken? Det gör ju så ont. Jag vill inte. Jag faller så hårt, för jag ger allt av mig. När jag väl öppnar dörren så står den på vid gavel, öppen och bara väntar på en förrädare, en attack från någon man litat på. Och jag är rädd, för det har hänt förr. Men alternativet är att alltid vara på sin vakt, att aldrig lita på någon och aldrig ge allt. Jag vet inte om det är så mycket bättre.. Men det gör mindre ont.. Tror jag.. Men jag vill inte vara en känslokall, hård typ. Jag vill bara inte bli sviken och sårad så förbannat.

Varför ska det vara så svårt..? :( Och vem avgör egentligen vad som är befogad oro?? Hur man än bedömer en situation så verkar det alltid bli fel. Endera oroar man sig så mycket att personen tröttnar, eller så står man med blottad rygg när kniven kommer. Vad är sund svartsjuka egentligen? Lagom? Vad är det? Det slår aldrig fel, när man sänker garden så kommer ett slag. När man står med skölden uppe så är man skyddad, men ensam och får aldrig veta. Finns det ett mellanläge? Höjd beredskap? Och vart ligger den gränsen isåfall? Hur vet man om det är för mycket eller för lite? Det gör man väl inte.. Förrns efteråt. Och då står man där. Lemlästad, än en gång, eller ensam och ångerfull.

Hur mycket smärta kan en människa ta?

Många frågor.. Och jag letar ännu efter svar. Testar mig fram. Gör misstag. Blir sårad. Höjer försvaret. Ger upp. Försöker igen. Snubblar. Ramlar. Ger upp. Gömmer mig. Reser mig igen. Höjer skölden. Står ensam. Sänker garden. Litar på någon. Blir sviken. Börjar om igen. Hur länge ska det fortsätta? Hela livet? Jag vet inte om jag orkar det.. Undra på att en del är avtrubbade. Det är väl så det blir, när man blivit sårad tillräckligt. Att det inte spelar någon roll längre, att man tappar gnistan. Inte orkar. Ger upp. Skiter i vilket.


Hm. Många tankar. Nu ska jag försöka sova igen. Hungrig fast jag åt för bara ett par timmar sen. Jag låtsas inte om det.
Godnatt
/N