Captain Nemo

Jag ska inte sätta igång någon form av religiös debatt här, om det var det ni trodde. Inget "jag har rätt och du har fel", och inget "såhär är det! *lalala, hålla för öronen*". Nejdå, inget sånt.

Faktum är att det mesta här skulle man kunna tillämpa lite mer generellt på saker och ting om man vill det. Bara för att det inte går bevisa att något är fel, behöver det inte per automatik betyda att det är rätt. Och bara för att det inte går att bevisa att något är rätt, behöver det inte betyda att det är fel.

Sammanfattningsvis då; Min tolkan av allt det här idag, och ämnet religion i allmänhet, är att människan gärna vill personifiera saker och ting. Man vill ha en syndabock, en gud, någon att tacka, någon att dela saker med, någon som ger en någon mening med livet osv. Vi vill bli omhändertagna. Vi känner oss lite ensamma. Vi vill gärna skapa ett syfte med saker och ting, för att det känns bättre då. Medvetet eller omedvetet. Problemet är att man kanske är så snabb med att skapa ett syfte i saker, att man missar det som kanske fanns där från början.. Syftet med livet kanske är just det - att leva. Måste vi vara så jävla pråliga, kan vi inte bara ta det lite lugnt och ta det som det kommer? Göra saker man trivs med, just för att man trivs med det. Våga ifrågasätta, testa saker, göra lite som man vill. Är vi inte djur ändå trots allt..? Men att vi försöker pressa oss in i ett ideal - som vi själva har skapat!? Hur sjukt är inte det? Vi skapar bilder och ideal som vi inte kan leva upp till, men istället för att ändra idealen så försöker vi ändra oss själva. Vi ger oss in i saker vi inte kan hantera, vi tar oss vatten över huvudet. Och ärligt talat - hur har det gått för oss..?

Kanske inte den där gud finns, eller Jesus. "På riktigt". Men om nån mår bra av att tro på det så skadar det väl inte. Om jag mår bra av att tro på att det kommer ett liv efter detta - kan jag inte få tro det då? Om det gör mig lycklig? Om det ger mig en mening med livet. Då har det ju fyllt sin funktion ändå. Om någon faktiskt mår bättre av att äta sockerpillrena, kan hon/han inte få göra det då? Placebo-effekt eller inte. Det funkar ju uppenbarligen..!? Och det var ju det som var avsikten från början. Sen om det har med det faktiska medlet eller vårat eget huvud att göra - spelar det egentligen någon roll..?

Tåls att funderas på.

Man kanske skulle lägga mindre tid och energi på att bråka om vem som har rätt och lägga lite mer tid på att försöka ta hand om varandra istället.. För egentligen spelar det ju ingen roll vem som har rätt. Det kanske inte ens finns något "rätt". Man kanske bara ska respektera att var och en har olika teorier om saker och ting. För hur mycket man än bråkar, så kommer ingen kunna bevisa någonting. Så varför slösa bort hela livet på det? Vad tjänar det till? Är det verkligen det som är meningen med livet.?

Jag gillade iaf Dalai Lamas inställning; Var skeptisk. Testa saker. Skapa dig en egen uppfattning om saker och ting. Tro inte blint på vad andra säger.

Jag skulle vilja tillägga - Lita inte blint på vad andra säger, men lyssna på och ta till dig det. Det behöver inte vara rätt, men det behöver inte vara fel heller. Ta av skygglapparna, lyssna, se, känn efter. Tänk själv. Och framförallt - tro. På vad du nu mår bra av att tro på. 

PS. Tips. Enligt en undersökning är buddhister lyckligare än andra. De lever efter att man ska vara snäll och göra bra saker mot andra. Och ta hand om sig själv. Och vara nöjd, glad och tacksam.