Captain Nemo

Idag har jag ångest.

Vi har samhällskunskap nu, ska göra nån form av profil. Undersöka arbetsplatsannonser och se vad det är de letar efter. Så dryyyyygt. Kan inte koncentrera mig.. ADHDn gör sig påmind och jag vill gå ut i solen och leka. Läste artiklar istället för annonser.. xD Såg att brukshundsklubben hade öppet hus nu i helgen.. Det hade vart kul att komma iväg på.. Vill ut och träna T. Vill ut och rida i det fina vädret. Inte sitta här och uggla om jävla arbetsmarknaden.. Sitter med Lucy Silvas eller vad hon heter i öronen.. Forget me not. Fin låt. Jag gillar den.

Jag vill ha sommar nu. Eller åtminstone lov... MEN HÅLL KÄFTEN!! Aaaaarrrgghh... Jävla folk.. Sitter och väsnas med sina datorer. Tittar på traktorer som gör burnouts eller nåt. Det hjälper ju verkligen till att fokusera! NOT!! :@ Raor..

Nu är det snart fika...

Jag vill hem. Jag vill ta bort knuten i bröstet. Jag vill ha sommar. Jag vill ut. Jag vill skrika. Jag vill vara liten. Leka, springa, hoppa, vara älskad, ha en famn.

Kan slå vad om att ångesten blev värre nu bara pga p-pillrena.. Fan.. Fick en tid på torsdag iaf, sade jag det..? Kan man kanske äntligen börja ta tag i saker, bearbeta dem och gå vidare. Kanske dämpar ångesten lite. Det gör ont. Svårt att andas. :( Det som har blivit bättre på senaste. Fan också.. Sen igår har det blivit värre igen.. Bara att bita ihop. Kämpa på. 


FÖRSVINN UR MITT HUVUD! Jävla stolpskott! Far åt helvete! Stanna där i ditt jävla Skåne. Lämna mig ifred!
Det har gått över en månad sen jag hörde av dig, och det är så skönt. Bara vetskapen om att du kommer hem imorgon ger mig värkande ångest. Vill inte se dig, vill inte stöta på dig någonstans, vill inte höra ditt namn, påminnas om allt. Jag VILL INTE!! Det är redan illa nog, med alla Mercedesar som förföljer mig, och det faktum att jag måste åka förbi ditt jävla hus och alla satans minnen, varje gång jag ska ut till min släkt och familj. Det är illa nog att min moster och din mamma bor i samma jävla hus. Det är illa nog att vi bor på samma ö, att vi kommer från samma område. Samma jävla socken. MIN socken. MIN ö. MINA stigar. MINA minnen.

Kan tyvärr inte låta bli att sakna de där bra bitarna, och hur de fick mig att må. Som ruset av en drog, och sen kommer dippen.. Men när man är hög så tänker man inte på smällen som kommer sen. Hög på kärlek. Jag jobbar dock målmedvetet för att få ur det ur systemet. Allt gift. Jag trodde du var min Han. Ha. Alla gör vi våra misstag..

Jag är så trött på karusellen. Att behöva planera allt, vem ska vara med vem? Marre ska umgås med Jong, men Jong ska umgås med Per, så då kan inte Nemo vara med. Fast hon kanske hinner träffa Marre en snabbis medan Jong och Per är någon annanstans. Och ibland är Per upptagen, då kan Nemo umgås med både Marre och Jong. Ett jävla pusslande hit och dit.. Fy fan vad trött jag blir. Kan du inte bara ta din jävla Merca och stanna i Skåne..?? Försvinn ur mitt liv. Fattar du!?

Du har tagit ifrån mig så mycket, men du kan inte ta det som är mitt. Det låter jag dig inte. You'd have to kill me first. Det var du som gjorde fel, inte jag. Det var du som var otrogen, inte jag. Varför ska då jag vara den som skäms och flyr? Varför ska jag behöva offra mitt för att du råkar vara där? Ska jag verkligen behöva ge upp ännu mer för din skull? Glöm det.



En vacker dag kommer du inse vad du gått miste om, och då är det dig det är synd om och inte mig. Jag ska glänsa. Jag blir bara bättre, vackrare och starkare för varje dag. Du skulle se mig. Jag ska inte låta dig bryta ner mig ännu mer. Likt en brinnande fågel Fenix ska jag resa mig igen. Jag har redan börjat. Kan du se det? Kan du se hur stark jag är? Kan du se sorgen i mitt hjärta? Smärtan i mina ögon? Såren i min själ? Kan du se det? Kan du se hur stark jag är, trots all skada du orsakat mig? Kan du se att jag kommer klara det här, som jag klarat mig igenom alla prövningar hittills? Kan du tro på mig? Kan du se att jag stapplar, haltar, kryper, döende, förblödande på grund av dig? Kan du se att jag vägrar ge upp? Nej. Det kan du inte. Du kan inte se, du kan inte tro, du kan inte älska, du kan inte låta någon älska dig. Det har du aldrig kunnat, du lever ditt liv i blindo. Rädsla är din fader, sorgen din moder. Förnekelse är din syster, oförmåga din broder. 

Du trodde aldrig på mig. Du trodde aldrig jag skulle klara något. Du ska få se vad jag är på väg att bli. Du ska få se vad du hade fått njuta av om du hade stannat hos mig. Du försökte släcka min eld, men nu - se mig glöda. Sakta men säkert ska jag återuppstå. Klokare, bättre, vackrare, starkare än någonsin.

It's your loss.

I'll find another you.