Kärlek och vad den ställer till med
Jaaa, Nemo är kär. xD There, I said it. Kämpade emot (mig själv) både länge och väl, men fick till slut kapitulera. Känner på det lite, försöker vänja mig vid tanken. Smakar på ordet. Kär. Kääär. Förälskad. Det tar emot lite. Väcker lite 3-årings-trots. Stora starka självständiga Nemo - kär? Njaaee.. Det innebär ju att vara sårbar och behöva förlita sig på någon annan. Det går ju inte. Eller..? Jag gillar inte att vara sårbar. Inte att behöva lita på folk heller. Fast det är himla trevligt att vara kär. Så det blir ju helt klart lite dubbelt..
Det är två saker som helt tydligt är skitjobbiga med att gå runt och känna såhär: det ena är att man inte får nåt som helst gjort. Ingenting! Hur är det möjligt? Det ger ju en massa energi. Mmjo, men när man sitter med huvudet bland molnen är det lite svårt att fokusera. Det andra är att jag är skitskraj. Alltså livrädd. Efter den senaste kraschlandningen - som jag nätt och jämnt överlevde, känns det som - är det svårt att sätta sig i planet igen. Jo, så kan man uttrycka det. Eller det klassiska - bränt barn skyr elden. Skitjobbigt att försöka lära sig hantera rädslan. Skitläskigt att riskera att bli sårad igen. Tusen "tänk om" som snurrar i huvudet. Jo, och en tredje sak, att jag är hemma mer sällan. Har dåligt samvete för katterna och hemmet. Okej, det är fler saker än tre som är jobbiga. Man måste kompromissa, gå runt och längta efter någon och sakna någon hela tiden, lära känna någon ny på ett nytt sätt, bra och dåliga sidor. Det tar på krafterna. Och ångesten blir värre.
Men.. Så finns det ju en hel massa bra saker också. Jag sover som en liten prinsessa, är gladare, går runt och har den där pirriga, rosa, glittriga, busiga känslan i magen och bröstet hela tiden. :) Har roligare, känner mig tryggare och mer avslappnad än på väldigt väldigt länge. Går runt och ser sådär allmänt dumlycklig ut. Hugaligen. :P Sjunger gör jag också. Och ler. Och känner mig ganska nöjd. Och allt det där som är jobbigt som jag nämnde förut, det är faktiskt lite spännande också.. Det SKULLE ju kunna bli jäkligt bra. Eller, för den delen, jäkligt dåligt. De veit man jo inte. Men det är spännande, pirrigt, farligt. Som att gå på upptäcksfärd. Och jag gillar ju upptäcksfärder. Även fast det är läskigt som fan och man ibland bara vill springa och gömma sig... Haha. Det roliga i allt är väl att när det känns som jag vill gömma mig så har jag faktiskt någonstans att göra det också. :P En alldeles trygg och varm famn som är bara min. Fast att den är en del av allt som skräms. Fast när man väl ligger där ihopkurad, så känns det där läskiga inte lika läskigt längre. Det farliga känns långt borta och lugnet kryper över en.
Det känns rätt gött faktiskt.
Skräckblandad förtjusning.
<3
/Kapten
Det är två saker som helt tydligt är skitjobbiga med att gå runt och känna såhär: det ena är att man inte får nåt som helst gjort. Ingenting! Hur är det möjligt? Det ger ju en massa energi. Mmjo, men när man sitter med huvudet bland molnen är det lite svårt att fokusera. Det andra är att jag är skitskraj. Alltså livrädd. Efter den senaste kraschlandningen - som jag nätt och jämnt överlevde, känns det som - är det svårt att sätta sig i planet igen. Jo, så kan man uttrycka det. Eller det klassiska - bränt barn skyr elden. Skitjobbigt att försöka lära sig hantera rädslan. Skitläskigt att riskera att bli sårad igen. Tusen "tänk om" som snurrar i huvudet. Jo, och en tredje sak, att jag är hemma mer sällan. Har dåligt samvete för katterna och hemmet. Okej, det är fler saker än tre som är jobbiga. Man måste kompromissa, gå runt och längta efter någon och sakna någon hela tiden, lära känna någon ny på ett nytt sätt, bra och dåliga sidor. Det tar på krafterna. Och ångesten blir värre.
Men.. Så finns det ju en hel massa bra saker också. Jag sover som en liten prinsessa, är gladare, går runt och har den där pirriga, rosa, glittriga, busiga känslan i magen och bröstet hela tiden. :) Har roligare, känner mig tryggare och mer avslappnad än på väldigt väldigt länge. Går runt och ser sådär allmänt dumlycklig ut. Hugaligen. :P Sjunger gör jag också. Och ler. Och känner mig ganska nöjd. Och allt det där som är jobbigt som jag nämnde förut, det är faktiskt lite spännande också.. Det SKULLE ju kunna bli jäkligt bra. Eller, för den delen, jäkligt dåligt. De veit man jo inte. Men det är spännande, pirrigt, farligt. Som att gå på upptäcksfärd. Och jag gillar ju upptäcksfärder. Även fast det är läskigt som fan och man ibland bara vill springa och gömma sig... Haha. Det roliga i allt är väl att när det känns som jag vill gömma mig så har jag faktiskt någonstans att göra det också. :P En alldeles trygg och varm famn som är bara min. Fast att den är en del av allt som skräms. Fast när man väl ligger där ihopkurad, så känns det där läskiga inte lika läskigt längre. Det farliga känns långt borta och lugnet kryper över en.
Det känns rätt gött faktiskt.
Skräckblandad förtjusning.
<3
/Kapten
Kommentarer
Trackback
