Tankar om Tiden, Känslorna och Orken.
Idag är en rätt bra dag :) fick sova ut ordentligt (och sov faktiskt jävligt bra!!) och solen är framme. Det gör mycket. Kände mig pigg och på bra humör när jag kom hem, lagade till och med lunch. Det var faktiskt ett tag sen nu, får ta och skärpa till mig så jag inte tappar det nu när jag blivit så duktig.. Får skärpa mig angående träningen också, har slarvat nu i ett par veckor och bara kommit iväg en gång i veckan. Hugaligen. Det känns i ryggen. :( Stel som en pinne, ont och sover sämre. Skärpning!!
Men det var ju det där med Tiden. Och Orken. Båda en bristvara i mitt liv just nu. Tiden har väl alltid brustit, men Orken liksom kommer och går. På senaste har jag haft lite mer Ork än vanligt :) tack vare Rosafluffviruset, I suppose. Men samtidigt är det som att man lägger den Orken på annat än man borde.. :P Det blir liksom mer roligt gjort, än nyttigt. Inte bra. Och så Tiden. Den som ständigt lyser med sin frånvaro. Hur man än vrider och vänder så är det liksom alltid för få timmar på dygnet, och för lite ork för att kunna vara maximalt effektiv. Det resulterar i Ångest för min del. Det är inte så kul. Skulle behöva en dos uppåt och ett dussin sparkar i arslet om dagen.
Som det nu är är det ju Vinter-grejen som stressar mest. Förutom Skolan. Men den tar vi sen. Men Vinter-grejen - den som inbegriper att ställa undan sommarkläder och plocka fram vinterkläderna (som ligger lättillgängligt i förrådet, men själva förrådet är tämligen otillgängligt), handla saker som saknas till vintern (i mitt fall en hel jävla massa till bilen, en klok overall, saker till Tenor osv), plocka undan studsmattan (som alltid är blöt), underhålla pälsen på Tenor så den inte blir så jobbig, allt tar längre tid också.. Blä. Nu fick jag mer ångest. x'(
Och så Skolan. Vi hade möte igår, jag, rektorn och min handledare. Uff. Det är mycket kvar. Kommer inte hinna klart till jul som jag hade hoppats. Besviken på mig själv. Igen. Så det blir lite längre.. Dvs. målet flyttas ännu längre fram i tiden, jag blir less på mig själv, och det är en massa papper och skit som skall till höger och vänster - igen. Suck. Och när var det tänkt att jag skulle hinna med allt det jag skulle behöva göra då?? När dagarna går åt till att sova, äta, handla, tvätta, ta hand om djuren, städa, leta efter papper, fylla i papper, skicka papper, prata med försäkringskassan, CSN, skolan, och däremellan min lilla mamma ibland! När ska jag hinna laga bilen, städa ur förrådet, hjälpa mamma med lägenheten, fixa min egen lägenhet, träna Tenor, rensa ur allt skit osv?? Mmmggghhh!! Och så ska man hinna med att träna, sina kompisar, att ha egen-tid, och nu en liten söt människa som man helst av allt vill vara med jämt och hela tiden. TIDEN RÄCKER INTE TILL!!! Hör du det Gud?? Eller vem fan det nu är som bestämmer..
Och när jag jagar upp mig för att det finns för lite tid, och går runt och tänker på allt jag inte hinner med så blir jag trött och behöver vila en stund. Och då försvinner ännu mer tid och jag fick ännu mindre gjort, och ännu mer ångest!! Onda cirkeln. Kul grej.
Tomten - i år önskar jag mig mer Tid. Och Ork.
Känns bättre när solen är framme iaf. Om man nu ska försöka va lite positiv :P haha. Jag saknar ljuset. :( Som fan! Mår alltid bättre när det är mer ljus inblandat. Så faktum är att jag längtar lite efter snön. (Sa jag just det där?!?) Jo men det är sant, då blir det iaf lite ljusare. Fast den får inte komma innan jag hunnit köpa vinterdäck. Och en overall. Och en sele till T. Och hunnit plocka fram vantarna. Mina händer fryser ihjäl.. Hugaligen.
Nej, vad sägs om att jag ska sluta sitta här och låta Tiden slinka mig ur händerna och faktiskt göra nåt vettigt..? Jag har varit duktig idag, det tycker jag nog. Lagat mat och promenadat och allt. Men inte tillräckligt duktig. Aldrig tillräckligt duktig. Suck. Ibland önskar jag att jag hade varit som alla andra. Utan alla bokstäver och sånt. Varje dag är en kamp och aldrig når man upp till Kraven. Hur mycket jag än kämpar så räcker det inte, jag tycks aldrig komma i mål. Det är tröttsamt. Jävligt tröttsamt. :'( Men alternativet är att ge upp. Och det går ju inte. Även om det är lockande ibland när det känns tungt. Som nu. Men ger man upp så kommer man ju garanterat aldrig vinna. Fortsätter man kämpa så finns det iaf en chans.. Även om den känns jävligt liten ibland. Som nu.
Ursäkta romanen, men behövde få ur mig allt som gnager.
Just det, jag skulle ju skriva om Känslorna också - det kom bort i allt det svåra. Det enda jag skulle säga var väl att jag fick lite perspektiv sist när jag skrev om allt det bra och allt det jobbiga, och så pratade jag lite med Vickan förut. Kom fram till att det är nog precis såhär det ska va. Liksom att det ska vara läskigt, spännande och roligt, att det ingår i konceptet. Så det känns ju lite bättre. Ska försöka skärpa till mig och enjoy the ride, istället för att vara så nojig och orolig. Släppa kontrollen. Det är sjukt svårt, och det tar lång tid. But I'm getting there, sooner or later. I always do. Även om det tar lite längre tid och är svårt och jobbigt. Men det var ju det där med att ge upp.. Det kan man ju inte göra. Går det åt helvete så går det åt helvete, men så länge jag gör mitt bästa (utan att ta på mig allt ansvaret och ta ut mig fullständigt) så har jag iaf gjort så gott jag kan. Mer går liksom inte, hur mycket jag än oroar mig. Det blir vad det blir, och det hjälper inte att älta och noja, det gör snarare saken värre. Någon får gärna påminna mig om det här lite då och då?! Det är så lätt hänt att återfalla i gamla bekanta tanke- och beteendemönster.
A quitter never wins. A winner never quits.
/Kapten
PS. Detta var mitt 200:e inlägg. Förstå hur många tangent-tryckningar det blir :)
Men det var ju det där med Tiden. Och Orken. Båda en bristvara i mitt liv just nu. Tiden har väl alltid brustit, men Orken liksom kommer och går. På senaste har jag haft lite mer Ork än vanligt :) tack vare Rosafluffviruset, I suppose. Men samtidigt är det som att man lägger den Orken på annat än man borde.. :P Det blir liksom mer roligt gjort, än nyttigt. Inte bra. Och så Tiden. Den som ständigt lyser med sin frånvaro. Hur man än vrider och vänder så är det liksom alltid för få timmar på dygnet, och för lite ork för att kunna vara maximalt effektiv. Det resulterar i Ångest för min del. Det är inte så kul. Skulle behöva en dos uppåt och ett dussin sparkar i arslet om dagen.
Som det nu är är det ju Vinter-grejen som stressar mest. Förutom Skolan. Men den tar vi sen. Men Vinter-grejen - den som inbegriper att ställa undan sommarkläder och plocka fram vinterkläderna (som ligger lättillgängligt i förrådet, men själva förrådet är tämligen otillgängligt), handla saker som saknas till vintern (i mitt fall en hel jävla massa till bilen, en klok overall, saker till Tenor osv), plocka undan studsmattan (som alltid är blöt), underhålla pälsen på Tenor så den inte blir så jobbig, allt tar längre tid också.. Blä. Nu fick jag mer ångest. x'(
Och så Skolan. Vi hade möte igår, jag, rektorn och min handledare. Uff. Det är mycket kvar. Kommer inte hinna klart till jul som jag hade hoppats. Besviken på mig själv. Igen. Så det blir lite längre.. Dvs. målet flyttas ännu längre fram i tiden, jag blir less på mig själv, och det är en massa papper och skit som skall till höger och vänster - igen. Suck. Och när var det tänkt att jag skulle hinna med allt det jag skulle behöva göra då?? När dagarna går åt till att sova, äta, handla, tvätta, ta hand om djuren, städa, leta efter papper, fylla i papper, skicka papper, prata med försäkringskassan, CSN, skolan, och däremellan min lilla mamma ibland! När ska jag hinna laga bilen, städa ur förrådet, hjälpa mamma med lägenheten, fixa min egen lägenhet, träna Tenor, rensa ur allt skit osv?? Mmmggghhh!! Och så ska man hinna med att träna, sina kompisar, att ha egen-tid, och nu en liten söt människa som man helst av allt vill vara med jämt och hela tiden. TIDEN RÄCKER INTE TILL!!! Hör du det Gud?? Eller vem fan det nu är som bestämmer..
Och när jag jagar upp mig för att det finns för lite tid, och går runt och tänker på allt jag inte hinner med så blir jag trött och behöver vila en stund. Och då försvinner ännu mer tid och jag fick ännu mindre gjort, och ännu mer ångest!! Onda cirkeln. Kul grej.
Tomten - i år önskar jag mig mer Tid. Och Ork.
Känns bättre när solen är framme iaf. Om man nu ska försöka va lite positiv :P haha. Jag saknar ljuset. :( Som fan! Mår alltid bättre när det är mer ljus inblandat. Så faktum är att jag längtar lite efter snön. (Sa jag just det där?!?) Jo men det är sant, då blir det iaf lite ljusare. Fast den får inte komma innan jag hunnit köpa vinterdäck. Och en overall. Och en sele till T. Och hunnit plocka fram vantarna. Mina händer fryser ihjäl.. Hugaligen.
Nej, vad sägs om att jag ska sluta sitta här och låta Tiden slinka mig ur händerna och faktiskt göra nåt vettigt..? Jag har varit duktig idag, det tycker jag nog. Lagat mat och promenadat och allt. Men inte tillräckligt duktig. Aldrig tillräckligt duktig. Suck. Ibland önskar jag att jag hade varit som alla andra. Utan alla bokstäver och sånt. Varje dag är en kamp och aldrig når man upp till Kraven. Hur mycket jag än kämpar så räcker det inte, jag tycks aldrig komma i mål. Det är tröttsamt. Jävligt tröttsamt. :'( Men alternativet är att ge upp. Och det går ju inte. Även om det är lockande ibland när det känns tungt. Som nu. Men ger man upp så kommer man ju garanterat aldrig vinna. Fortsätter man kämpa så finns det iaf en chans.. Även om den känns jävligt liten ibland. Som nu.
Ursäkta romanen, men behövde få ur mig allt som gnager.
Just det, jag skulle ju skriva om Känslorna också - det kom bort i allt det svåra. Det enda jag skulle säga var väl att jag fick lite perspektiv sist när jag skrev om allt det bra och allt det jobbiga, och så pratade jag lite med Vickan förut. Kom fram till att det är nog precis såhär det ska va. Liksom att det ska vara läskigt, spännande och roligt, att det ingår i konceptet. Så det känns ju lite bättre. Ska försöka skärpa till mig och enjoy the ride, istället för att vara så nojig och orolig. Släppa kontrollen. Det är sjukt svårt, och det tar lång tid. But I'm getting there, sooner or later. I always do. Även om det tar lite längre tid och är svårt och jobbigt. Men det var ju det där med att ge upp.. Det kan man ju inte göra. Går det åt helvete så går det åt helvete, men så länge jag gör mitt bästa (utan att ta på mig allt ansvaret och ta ut mig fullständigt) så har jag iaf gjort så gott jag kan. Mer går liksom inte, hur mycket jag än oroar mig. Det blir vad det blir, och det hjälper inte att älta och noja, det gör snarare saken värre. Någon får gärna påminna mig om det här lite då och då?! Det är så lätt hänt att återfalla i gamla bekanta tanke- och beteendemönster.
A quitter never wins. A winner never quits.
/Kapten
PS. Detta var mitt 200:e inlägg. Förstå hur många tangent-tryckningar det blir :)
Kommentarer
Trackback
