En onsdag. En bra onsdag.
Jag tänkte iaf försöka vara lite bättre på att skriva :P jag tänkte skriva igår, men det blev inte av.. Träffade nämligen en sjukgymnast och det väckte en hel del tankar och reflektioner.
Hon var förstummad över hur "mogen" jag var sade hon. Blev helt chockad när jag sade att jag bara var 20. Först förstod jag inte riktigt varför, men vi pratade lite om det och det slog mig att jag kommit väldigt långt i mitt liv för att vara så ung. Jag har egen lägenhet, med egna möbler och en trädgård, och trivs utomordentligt bra i den. Jag har en hund och tre katter och hade inte valt bort dem för allt i världen. Jag har tre bilar som jag har köpt själv och ett fungerande hushåll trots att jag inte har gott om pengar och inte fått något ekonomiskt stöd från mina föräldrar, jag har tagit mig i stort sett själv från scratch till där jag är idag. Jag kan gå ut och roa mig och har pengar att röra mig för, även om det inte är mycket, och jag har ingen annan att tacka för det. Utom de vänliga själar som lånar ut pengar och bjuder mig såklart, när jag inte har råd själv. :) Jag betalar mina räkningar själv, och har varit mer eller mindre helt självständig sen jag var 16. Jag har iaf inte fått några pengar att tala om av mina föräldrar, förutom det pliktbundna underhållet. Jag har varit utbränd och kommit en bra bit på väg från det. Jag har varit deprimerad och kommit en lång bit på vägen från det också. Jag är påläst. Jag har tack vare terapi och hårt jobb lärt känna mig själv ganska bra, och kan reflektera över vad som händer, varför, och vad jag och andra har för del i det. Jag jobbar just nu med att hitta vägar och lösningar för att förändra det jag vill förändra, acceptera det jag inte kan förändra, och att lära mig se skillnaden. Jag har visserligen tagit jävligt lång tid på mig att ta mig igenom gymnasiet, men jag har mognat på många plan i mitt privata liv, och kan förhoppningsvis ta vara på det jag lärt mig bättre tack vare det. Jag har 2 ganska långa förhållanden bakom mig som lärt mig mycket om livet och människor, och framför allt om mig själv och vad jag vill.
När hon vinklade det på det viset så kände jag mig inte misslyckad som jag kan känna mig ibland, för att jag inte har någon kontakt med pappa, för att jag har sömnsvårigheter, tillitsproblem och har svårt att klara skolan. Jag fick lite perspektiv. Det kändes faktsikt till och med som att jag kunde vara stolt över vad jag lyckats med här i livet. Jag kanske inte är värdelös bara för att jag inte har betyg i flera ämnen, sover bort halva dagarna och sviker mig själv hela tiden. Jag misslyckas med så mycket och det sänker mig, men jag kanske inte behöver oroa mig så mycket. Jag har aldrig sett det så förut. Jag kanske inte har kommit så långt som jag ville ha gjort, med skolan och så. Men jag har fan ta mig kommit en jävla bra bit på väg med mitt liv. MITT eget liv. Det som kommer efter man har flyttat hemifrån och brutit sig loss från familjen. Jag har kommit mycket längre än de allra flesta runtomkring mig, och jag har aldrig tänkt på det förrns nu. De kanske har klarat gymnasiet, men många bor hemma, är arbetslösa, flyttar runt eller bara är allmänt vilsna. Jag har det faktiskt inte så tokigt nu :) har väl bara inte insett det innan.
Jag ville väl bara uttrycka min tacksamhet tror jag. Eller bara få ur mig det. Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv, mitt liv och vad jag har åstadkommit hittills. Typ för första gången i hela mitt liv är jag aningens stolt. Och jag skäms inte ens så mkt över det. :) Jag har en bra bit kvar, naturligtvis, men jag är trots allt bara 20 år. Jag har hunnit med en hel del på 20 år. På gott och ont.
Detta blev ett ego-inlägg, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag är stolt över mig själv idag och då får man vara lite ego. :)
Nu ska jag återgå till Engelska-pluggandet. Jag sitter faktiskt i skolan och PLUGGAR :P det trodde ni inte va. Nej, men nu ska jag fixa det här. Jag SKA bli klar till jul. Goddammit.
En konstig kittlande känsla som får tankarna att irra bort sig.
An unusual kind of smile on my face.
/Kapten
Hon var förstummad över hur "mogen" jag var sade hon. Blev helt chockad när jag sade att jag bara var 20. Först förstod jag inte riktigt varför, men vi pratade lite om det och det slog mig att jag kommit väldigt långt i mitt liv för att vara så ung. Jag har egen lägenhet, med egna möbler och en trädgård, och trivs utomordentligt bra i den. Jag har en hund och tre katter och hade inte valt bort dem för allt i världen. Jag har tre bilar som jag har köpt själv och ett fungerande hushåll trots att jag inte har gott om pengar och inte fått något ekonomiskt stöd från mina föräldrar, jag har tagit mig i stort sett själv från scratch till där jag är idag. Jag kan gå ut och roa mig och har pengar att röra mig för, även om det inte är mycket, och jag har ingen annan att tacka för det. Utom de vänliga själar som lånar ut pengar och bjuder mig såklart, när jag inte har råd själv. :) Jag betalar mina räkningar själv, och har varit mer eller mindre helt självständig sen jag var 16. Jag har iaf inte fått några pengar att tala om av mina föräldrar, förutom det pliktbundna underhållet. Jag har varit utbränd och kommit en bra bit på väg från det. Jag har varit deprimerad och kommit en lång bit på vägen från det också. Jag är påläst. Jag har tack vare terapi och hårt jobb lärt känna mig själv ganska bra, och kan reflektera över vad som händer, varför, och vad jag och andra har för del i det. Jag jobbar just nu med att hitta vägar och lösningar för att förändra det jag vill förändra, acceptera det jag inte kan förändra, och att lära mig se skillnaden. Jag har visserligen tagit jävligt lång tid på mig att ta mig igenom gymnasiet, men jag har mognat på många plan i mitt privata liv, och kan förhoppningsvis ta vara på det jag lärt mig bättre tack vare det. Jag har 2 ganska långa förhållanden bakom mig som lärt mig mycket om livet och människor, och framför allt om mig själv och vad jag vill.
När hon vinklade det på det viset så kände jag mig inte misslyckad som jag kan känna mig ibland, för att jag inte har någon kontakt med pappa, för att jag har sömnsvårigheter, tillitsproblem och har svårt att klara skolan. Jag fick lite perspektiv. Det kändes faktsikt till och med som att jag kunde vara stolt över vad jag lyckats med här i livet. Jag kanske inte är värdelös bara för att jag inte har betyg i flera ämnen, sover bort halva dagarna och sviker mig själv hela tiden. Jag misslyckas med så mycket och det sänker mig, men jag kanske inte behöver oroa mig så mycket. Jag har aldrig sett det så förut. Jag kanske inte har kommit så långt som jag ville ha gjort, med skolan och så. Men jag har fan ta mig kommit en jävla bra bit på väg med mitt liv. MITT eget liv. Det som kommer efter man har flyttat hemifrån och brutit sig loss från familjen. Jag har kommit mycket längre än de allra flesta runtomkring mig, och jag har aldrig tänkt på det förrns nu. De kanske har klarat gymnasiet, men många bor hemma, är arbetslösa, flyttar runt eller bara är allmänt vilsna. Jag har det faktiskt inte så tokigt nu :) har väl bara inte insett det innan.
Jag ville väl bara uttrycka min tacksamhet tror jag. Eller bara få ur mig det. Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv, mitt liv och vad jag har åstadkommit hittills. Typ för första gången i hela mitt liv är jag aningens stolt. Och jag skäms inte ens så mkt över det. :) Jag har en bra bit kvar, naturligtvis, men jag är trots allt bara 20 år. Jag har hunnit med en hel del på 20 år. På gott och ont.
Detta blev ett ego-inlägg, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag är stolt över mig själv idag och då får man vara lite ego. :)
Nu ska jag återgå till Engelska-pluggandet. Jag sitter faktiskt i skolan och PLUGGAR :P det trodde ni inte va. Nej, men nu ska jag fixa det här. Jag SKA bli klar till jul. Goddammit.
En konstig kittlande känsla som får tankarna att irra bort sig.
An unusual kind of smile on my face.
/Kapten
Kommentarer
Trackback
