Captain Nemo

Hej.. Ähum.. Jag har verkligen tänkt skriva jättelänge, i flera dar. Har bara inte orkat. Den lilla energin jag har haft har gått till såna värdsliga saker som att rasta hunden, äta mat och gå på toa. Ibland åkt till affären eller endre. Igår borstade jag till och med Tenor.

Ja, ni förstår vad jag menar. Inte haft så mycket till ork. Skulle inte satt mig ner nu heller känner jag, skulle kunna somna på fläcken. Så detta blir inte långvarigt heller.

Men idag har jag faktiskt varit duktig. Inte så duktig som jag hade tänkt, men lite iaf. Morgonen som jag hade planerat in en nyttig frukost, en hurtig långpromenad och en dusch på, blev till en förmiddag med ett glas vatten och och en mycket ohurtig kort promenad. Aja. Men jag tog mig iväg till skolan iaf, till slut. Inte för att jag fick så mycket gjort.. Men lunch fick jag iaf! Inte för att den var särskilt god.. Men trevligt sällskap hade jag iaf! Det var en mycket trevlig överraskning, Kattis och en av hennes elever var ute samtidigt så då fick jag en mycket mindre ensam lunch än vad jag brukar ha. Det var bra!

Handlade upp de allra allra sista kronorna och kollade till Amsans lägenhet på hemvägen. Den stod kvar!

Hittade en mobil på parkeringen på vägen in.. Oj vad jag kände mig stolt och snäll och godhjärtad när jag lade min dyrbara tid och energi på att försöka leta reda på ägaren istället för att behålla den eller skita i det!! Oj vad jag tänkte att NU ska jag göra en god gärning så nån stackare som tappat sin mobil blir glad! (Jag vet ju hur det känns.....) Men inte då.

Hittade ägaren på hitta.se, hittade ett annat nummer och fick istället för ett stort tack ett "Jaha, vad bra. Kan du göra mig en tjänst, jag sitter på båten?"
Nemo gav ett något chockat svar - "Ääh, joo, det kan jag väl!? Vad skulle det vara isf?"
- Vet du vart 149an ligger?
- Jo, det gör jag..
- Kan du gå dit och lämna mobilen till Klasson högst upp?
- Jo, det går bra det..
- Bra, tack, hej.


Något förbryllad tog jag mina lurviga skor, och mössan, och halsduken och jackan och gick ut i snön. Oj vad snällt, tyckte jag. Jag hade ju varit överlycklig. Jag har varit överlycklig när någon ringt och sagt att de hittat min telefon. Oändligt tacksam. Men inte den här karln. Nej nej, tänkte jag.. Aja. Jag är snäll iaf och går bort med den.

Ett barn öppnar dörren. Jag frågar om mamma eller pappa är hemma. Jodå. De varkar dock inte ha någon som helst brådska att prata med mig. När mamman till slut kommer är hennes reaktion lika kort och otrevlig som personen i telefon. "Jaha, det är min morbrors, vad bra. Tack hej"
- Ähh.. Ingen orsak.. Typ.. Eller vad säger man..?


Så mycket hade det inte kostat att vara lite tacksam.. Eller åtminstone trevlig. Undra på att folk inte har nån lust att anstränga sig för någon okänd nuförtiden. En eloge till de som gör det ändå!! Jag visar min tacksamhet för alla förlorade saker jag fått tillbaks, genom att ge någon annan något förlorat tillbaks. Tänker att om alla gjorde så vore det ju en bättre värld. Men det är väl önsketänkande.. Jaja. Nån kanske blir glad nån gång iaf. Märkliga människor.


Jo, och så har jag gått och sjungit på "Pink - One that got away" hela dagen, utan att ha en aning om varför.



Och jag ÄLSKAR min underbara pojkvän!! Kanske magstarkt sockerputtinuttigt, men det skiter jag i! Han fortsätter att överträffa mina förväntningar. Det är förbannat jävla jobbigt ibland, och vi begriper oss inte alls på varandra och bråkar och har oss. Han är inte perfekt och jag är inte perfekt. Men jag vill gärna tro att det bara är en träningssak, att vi måste hitta sätt att mötas och kunna förstå varandra, lära oss att hantera konflikter, lära känna varandra. En balansgång. Det kanske tar lite tid, men då får det väl göra det då. För efter det jobbiga så hittar vi tillbaka, och det funkar bättre än innan. Allt som oftast är det fantastiskt och fullständigt genomhärligt, och jag vill inte för mitt liv förlora det. <3 Tänk vad jag hade gått miste om ifall jag inte hade gett mig in i det här. Ångrar mig inte för en sekund. Lyckan och kärleken som bor i min kropp nu går inte att beskriva med ord.
<3



Puh, nu fick jag ur mig lite. Nu MÅSTE jag verkligen resa mig från den här stolen innan jag somnar.

Puss på er, happy onsdag och allt sånt där..
/Kapten