Fredag, osäkerhet och massa massa snö!
Hej vad det snöar!! Stora mjuka snöflingor, massor av dem! Fluffigt! Alla klagar på snön, och visst är det lite bassligt.. Men helt ärligt, - det är tusen gånger bättre än slask och blött!! Härligt med en riktigt vinter här på ön!! :D
Mjaa.. :) Som fortsättning på inlägget från igår så ska jag bara säga att jag slapp ställa kniviga frågor och vara orolig. Tålamodet gav resultat (den här gången). Tydligen inget allvarligare än mycket att göra och trötthet. Så mänskligt. Och det kom fram alldeles av sig självt, utan några konstiga korsförhör eller press eller gråt eller nåt annat jobbigt. Helt fantastiskt!
Tyvärr slutar det ju inte här, även om jag hade velat det. Osäkerheten finns kvar (det är ju trots allt inte första gången jag hört de här förklaringarna och försökt lita på dem, bara för att sedan bli bedragen å det grövsta), men jag gör mitt allra allra bästa för att försöka dämpa den. Det är svårt, och riskabelt. Det är tryggt här inne bakom min sköld.
Litar man inte på någon så kan de inte såra en. Men då kan man inte älska eller bli älskad fullt ut heller. :/ Balansgången är så svår. Hur mycket får det kosta att vara säker på att inte bli sårad..? Var går gränsen? Ska man offra kärlekens äventyr bara för att vara trygg? Det skulle ju bli riktigt riktigt bra! Eller riktigt dåligt.. Hur ska man veta? Vilka kan man lita på? Finns väl tyvärr inget svar på det. Men det är väl som de säger, satsar man inget kan man inget vinna. Det är bara det att det gör ju så förbannat ont att förlora.. :(
Ska man förenkla saker så har man väl två alternativ när det är såhär. Eller - jag har det. För mig är det allt eller inget. Endera antar man utmaningen, eller så avböjer man. Något velande eller halvhjärtade försök är inte aktuellt i min värld. Endera tar man ett djupt andetag, ger sig hän, chansar, satsar fullt ut och kastar sig ut för branten - för att flyga, högt i det ljuva blå, eller falla hårt och krossas mot marken. Eller båda. Eller så står man tryggt kvar med båda fötterna på jorden, men får aldrig reda på om man skulle ha flugit.
Och nu är det ju så att jag inte vill dö nyfiken. Vill aldrig behöva undra - kunde det ha gått? Gick jag miste om något underbart? Så valet var egentligen inte så svårt. Inte när hjärtat väl hade sagt sitt, och nyfikenheten väckts. Jag tog ett djupt andetag och antog utmaningen. Och jag har inte ångrat mig. Man får det. Ångra sig alltså, det är helt okej. Man får välja fel, inse det och dra sig ur om det inte känns rätt. Men det känns rätt.
Och faktum är, att den där obehagliga känslan, osäkerheten, rädslan, som dyker upp lite då och då - som nu - inte är så stark (peppar peppar) och påträngande som den har varit. Den här fina, härliga människan som väckt mina känslor har faktiskt inte gett mig någon anledning att vara rädd. Inga lik i garderoben, ingen skrämmande otrohetsstatistik, inga läskiga aggressiva sidor, inga lögner. Jag är bara rädd ändå. För säkerhets skull. Det finns ju så mycket som kan hända, så många saker som kan låta bli att stämma, så mycket att vara rädd för.. Men jag är inte lika rädd, och rädslan avtar långsamt för varje gång han har tålamod och stillar min oro, för varje gång jag har tålamod och inte grips av panik. Tilliten växer - sakta, försiktigt, trevande, men likväl - den växer. Ibland måste man våga lita på någon annan, för att man ska kunna flyga.
Jag kastar mig ut, blundar, hoppas. Måtte jag inte falla.
Tänker på Aladdin, när han tar med Jasmine på den flygande mattan.
Han räcker henne handen, och säger;
- Litar du på mig?
- Va?
- Jag sa, litar du på mig?
- Jaa..?
Vad som händer sen, det vet ni säkert allihop :)
En helt ny värld, glitter, molnfluff, ljuv musik, fyrverkerier och allt det där.
Och nog stämmer det, i all sin symbolik - en helt ny värld väntar, om man bara vågar ta steget.
Och det slår mig, att man nog turas om att vara Jasmine.
Att våga ta den utsträckta handen och våga lita på den andra.
Vi kastar oss ut, blundar, hoppas, litar på varandra.
Det är lättare att våga flyga när man har någon att hålla i handen. <3
Mjaa.. :) Som fortsättning på inlägget från igår så ska jag bara säga att jag slapp ställa kniviga frågor och vara orolig. Tålamodet gav resultat (den här gången). Tydligen inget allvarligare än mycket att göra och trötthet. Så mänskligt. Och det kom fram alldeles av sig självt, utan några konstiga korsförhör eller press eller gråt eller nåt annat jobbigt. Helt fantastiskt!
Tyvärr slutar det ju inte här, även om jag hade velat det. Osäkerheten finns kvar (det är ju trots allt inte första gången jag hört de här förklaringarna och försökt lita på dem, bara för att sedan bli bedragen å det grövsta), men jag gör mitt allra allra bästa för att försöka dämpa den. Det är svårt, och riskabelt. Det är tryggt här inne bakom min sköld.
Litar man inte på någon så kan de inte såra en. Men då kan man inte älska eller bli älskad fullt ut heller. :/ Balansgången är så svår. Hur mycket får det kosta att vara säker på att inte bli sårad..? Var går gränsen? Ska man offra kärlekens äventyr bara för att vara trygg? Det skulle ju bli riktigt riktigt bra! Eller riktigt dåligt.. Hur ska man veta? Vilka kan man lita på? Finns väl tyvärr inget svar på det. Men det är väl som de säger, satsar man inget kan man inget vinna. Det är bara det att det gör ju så förbannat ont att förlora.. :(
Ska man förenkla saker så har man väl två alternativ när det är såhär. Eller - jag har det. För mig är det allt eller inget. Endera antar man utmaningen, eller så avböjer man. Något velande eller halvhjärtade försök är inte aktuellt i min värld. Endera tar man ett djupt andetag, ger sig hän, chansar, satsar fullt ut och kastar sig ut för branten - för att flyga, högt i det ljuva blå, eller falla hårt och krossas mot marken. Eller båda. Eller så står man tryggt kvar med båda fötterna på jorden, men får aldrig reda på om man skulle ha flugit.
Och nu är det ju så att jag inte vill dö nyfiken. Vill aldrig behöva undra - kunde det ha gått? Gick jag miste om något underbart? Så valet var egentligen inte så svårt. Inte när hjärtat väl hade sagt sitt, och nyfikenheten väckts. Jag tog ett djupt andetag och antog utmaningen. Och jag har inte ångrat mig. Man får det. Ångra sig alltså, det är helt okej. Man får välja fel, inse det och dra sig ur om det inte känns rätt. Men det känns rätt.
Och faktum är, att den där obehagliga känslan, osäkerheten, rädslan, som dyker upp lite då och då - som nu - inte är så stark (peppar peppar) och påträngande som den har varit. Den här fina, härliga människan som väckt mina känslor har faktiskt inte gett mig någon anledning att vara rädd. Inga lik i garderoben, ingen skrämmande otrohetsstatistik, inga läskiga aggressiva sidor, inga lögner. Jag är bara rädd ändå. För säkerhets skull. Det finns ju så mycket som kan hända, så många saker som kan låta bli att stämma, så mycket att vara rädd för.. Men jag är inte lika rädd, och rädslan avtar långsamt för varje gång han har tålamod och stillar min oro, för varje gång jag har tålamod och inte grips av panik. Tilliten växer - sakta, försiktigt, trevande, men likväl - den växer. Ibland måste man våga lita på någon annan, för att man ska kunna flyga.
Jag kastar mig ut, blundar, hoppas. Måtte jag inte falla.
Tänker på Aladdin, när han tar med Jasmine på den flygande mattan.
Han räcker henne handen, och säger;
- Litar du på mig?
- Va?
- Jag sa, litar du på mig?
- Jaa..?
Vad som händer sen, det vet ni säkert allihop :)
En helt ny värld, glitter, molnfluff, ljuv musik, fyrverkerier och allt det där.
Och nog stämmer det, i all sin symbolik - en helt ny värld väntar, om man bara vågar ta steget.
Och det slår mig, att man nog turas om att vara Jasmine.
Att våga ta den utsträckta handen och våga lita på den andra.
Vi kastar oss ut, blundar, hoppas, litar på varandra.
Det är lättare att våga flyga när man har någon att hålla i handen. <3
Kommentarer
Trackback
