Nej vaffan nu är det fredag igen.
Och just den här fredagen känns som ett bra tillfälle till en ordentlig uppsträckning och ta tag i det här förbannade bloggandet. Jag är dålig på att vara kontinuerlig. Jag är bra på att vara impulsiv och göra vad som faller mig in. Dålig på rutiner. Har dåligt komihåg. Haft fullt jävla upp ändå.
Men jag får ändå lov att erkänna att det kliar i fingrarna och jag saknat att låta allt rinna ur mig genom tangenterna. Knapprandet som är lika avslappnande som porlandet från en bäck. Lättnaden när jag fått ur mig allt som snurrar i huvudet, lugnet som infinner sig i kroppen. It's like a drug folks.
Och nu är jag färdig med skolan. Den stora stenen som jag hade i våras som blockerade allt är borta. Fortfarande en bit kvar innan jag kan känna att jag kan andas obehindrat. Men nu är det mest praktiska saker. Flytten ska bli klar, jag ska lösa det ekonomiska. Kanhända det behöver lösas en del på det emotionella planet också. Mår rent ut sagt piss just nu. Jag hoppas det blir bättre. Hoppas vi tar oss igenom det här, starkare än nånsin. Hoppas hoppas hoppas, vill vill vill. Det måste bli bra. Det finns helt enkelt inget alternativ.
Men så fort vi tagit oss igenom det här, och så fort den här jävla flytten är färdig känner jag mig redo att möta världen och allt den har i beredskap för mig. Kan behöva nån vecka att sortera röran, rusta upp, bygga på energiförrådet och lägga en schysst strategi. Men på det hela taget. Efter det. Hit me baby. Give me all you've got. Jag är redo.
Jag är om ca en månad, eller iaf några veckor, för första gången i mitt liv redo. Har rett ut allt och återhämtat mig från allt, byggt en ny grund, och kan börja från början. På riktigt. För första gången i mitt liv känns det inte som livet springer i från mig och jag inte har någon kontroll. För första gången känns det inte som jag ligger efter med allt och har tusen saker kvar att ta itu med innan mitt liv börjar på riktigt. Nu är jag snart där. Holy shit. Jag kan känna smaken av mållinjen. Törstar efter att få gå i mål, komma ikapp, och äntligen få starta i nästa tävling. Nästa set. Denna gången på mina villkor. Känner mig inte utlämnad åt redan färdiga, hopplösa, förutsättningar. Jag fick börja i underläge. Jag har legat i underläge i hela mitt liv. Nu står det snart lika. Snart snart snart. Sen jävlar. Jag ska visa er. Snart är det dags, dags för mitt ögonblick. Som jag faktiskt skrev om förra gången. Det närmar sig. My moment in time. Snart.
Då är det min tur. Äntligen min tur att visa vad jag går för.
Bring it on.
Men jag får ändå lov att erkänna att det kliar i fingrarna och jag saknat att låta allt rinna ur mig genom tangenterna. Knapprandet som är lika avslappnande som porlandet från en bäck. Lättnaden när jag fått ur mig allt som snurrar i huvudet, lugnet som infinner sig i kroppen. It's like a drug folks.
Och nu är jag färdig med skolan. Den stora stenen som jag hade i våras som blockerade allt är borta. Fortfarande en bit kvar innan jag kan känna att jag kan andas obehindrat. Men nu är det mest praktiska saker. Flytten ska bli klar, jag ska lösa det ekonomiska. Kanhända det behöver lösas en del på det emotionella planet också. Mår rent ut sagt piss just nu. Jag hoppas det blir bättre. Hoppas vi tar oss igenom det här, starkare än nånsin. Hoppas hoppas hoppas, vill vill vill. Det måste bli bra. Det finns helt enkelt inget alternativ.
Men så fort vi tagit oss igenom det här, och så fort den här jävla flytten är färdig känner jag mig redo att möta världen och allt den har i beredskap för mig. Kan behöva nån vecka att sortera röran, rusta upp, bygga på energiförrådet och lägga en schysst strategi. Men på det hela taget. Efter det. Hit me baby. Give me all you've got. Jag är redo.
Jag är om ca en månad, eller iaf några veckor, för första gången i mitt liv redo. Har rett ut allt och återhämtat mig från allt, byggt en ny grund, och kan börja från början. På riktigt. För första gången i mitt liv känns det inte som livet springer i från mig och jag inte har någon kontroll. För första gången känns det inte som jag ligger efter med allt och har tusen saker kvar att ta itu med innan mitt liv börjar på riktigt. Nu är jag snart där. Holy shit. Jag kan känna smaken av mållinjen. Törstar efter att få gå i mål, komma ikapp, och äntligen få starta i nästa tävling. Nästa set. Denna gången på mina villkor. Känner mig inte utlämnad åt redan färdiga, hopplösa, förutsättningar. Jag fick börja i underläge. Jag har legat i underläge i hela mitt liv. Nu står det snart lika. Snart snart snart. Sen jävlar. Jag ska visa er. Snart är det dags, dags för mitt ögonblick. Som jag faktiskt skrev om förra gången. Det närmar sig. My moment in time. Snart.
Då är det min tur. Äntligen min tur att visa vad jag går för.
Bring it on.
Kommentarer
Postat av: Jila!
Hoppas du mår bra fina Nemo!
Trackback
