En helt vanlig måndag
Helgen fick bli lite recovery. Sov till kl 15 igår. Så nu är man väl utvilad då. Eller nåt. Det var faktiskt inte riktigt lika jobbigt att gå upp imorse som det varit på senaste.
Varit på den där jobbcoachningsgrunkan idag. Jag har verkligen gillat det! Alltså, jag har känt mig helt inspirerad och bara sugit i mig varje uns av ny kunskap och nya lärdomar, varje gång. Jag har tyckt jag inte hunnit diskutera klart hälften och fortfarande varit helt uppspelt och energisk flera timmar efter jag slutat. Fast nu de senaste veckorna har det varit segt. Ältat samma ämne (personlig marknadsföring) varje dag. Ett ämne som jag brukar tycka är intressant annars. Kanske var det föreläsaren som var för trist. Kanske var det jag som inte mådde bra due to the feber and stuff.
Och idag var första gången som jag faktiskt fick ångest när jag var tvungen att sitta still och lyssna, koncentrera mig. Kanske jag är lite disträ och slut i kroppen nu. Kanske det beror på att de otroligt oinspirerade kursdeltagarna drar ner mig. Seriously, hur jävla negativ får man lov att bli egentligen!? Känner igen ångesten från skolan, där jag var den enda i klassen som faktiskt ville något. Och det kändes som jag ensam fick vara positiv och dra alla andra som bara suckade och stönade och klagade. Vad det än beror på, så kände jag idag för första gången tydligt att "nä, nu är jag nog klar här. De här människorna kan inte ge mig mer". Och då menar jag deltagarna, för coacherna är helt underbara. Blir bara så jävla irriterad när vi nu har fått världens chans till personlig utveckling på precis alla plan, och med bra resurser, och så sitter folk bara och klagar. Inte alla, förstås, men tillräckligt många för att jag ska bli grinig på dem. Det är då jag är jävligt glad över att de inte är klasskamrater som jag måste stå ut med fem dagar i veckan i tre år. Nej. Fy fan vad skönt. Nå, detta om detta.
Det händer nåt i naturen nu. Den förändras. I takt med att snön smälter så kommer liksom ett helt annat landskap fram. Det är en av de bra sakerna med att bo i ett land med årstider. När de ändras. Och att allting blir nytt igen. Fyra gånger om året tillochmed. :)
Igår kom vi fram till den tråkiga slutsatsen att en av mina älskade kissar måste hitta ett nytt hem. Det blir för mycket för pojkvännen. Det är tråkigt som fan, men så är det. Vi är två nu. Jag har inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Och fyra katter är ju rätt mycket. Särskilt om de är som mina. x) En handfull skulle man kunna uttrycka det. Så hunden på det. Jag är ju härdad och van med mina underbara men krävande djur, men jag har ju förstått längs vägen att det kanske är jag som är lite ovanlig i mitt tålamod, snarare än att alla andra är konstiga som tycker det är jobbigt. Well well, whatayaknow. Jag lär ju bli värsta stålmorsan en vacker dag iaf, efter all tålamodsträning med djuren. Haha. Kanhända min andra hälft behöver lite mer träning. Kanhända det är lättare att ha tålamod om man har valt det jobbiga själv och inte fått det på köpet i en flytt...
Anywho. Jag har hittat ett hem åt henne nu iaf! Jag har ju vart lite beredd på det, och hunnit oroa mig i flera veckor redan för hur det ska bli. Så igår när vi bestämde det var jag liksom redo för det. Jag lade upp det på facebook imorse, att jag letade efter ett nytt hem åt min lilla Polly. Så nu på eftermiddagen hörde min enda (!) barndomsvän av sig och sade att de hemskt gärna ville ha en kisse till, och att Polly lät perfekt för dem. Jag är helt övertygad om att hon skulle passa perfekt också. Hon är så himla gosig och social, och min fina vän har två små barn. De kommer bli bästa kompisar. Och hon får gå ut. Kanske bli mamma igen, som hon ju var så bra på! Och de har förmodligen lite mer tålamod i egenskap av småbarnsföräldrar, än vad min käre sambo har. ;) Så det blir nog riktigt bra. Det känns bra i magen iaf. Det har varit ett stort och jobbigt orosmoment. Så det är verkligen obeskrivligt skönt att det har löst sig nu iaf. Hon åker i helgen. Så vi har gott om tid att mysa och säga hejdå ordentligt. Min lilla pälsbebis.
Nej.. Jag undrar jag vart min man tog vägen.. Här blir det ju inga barn gjorda.
Pöss
/Kapten
Varit på den där jobbcoachningsgrunkan idag. Jag har verkligen gillat det! Alltså, jag har känt mig helt inspirerad och bara sugit i mig varje uns av ny kunskap och nya lärdomar, varje gång. Jag har tyckt jag inte hunnit diskutera klart hälften och fortfarande varit helt uppspelt och energisk flera timmar efter jag slutat. Fast nu de senaste veckorna har det varit segt. Ältat samma ämne (personlig marknadsföring) varje dag. Ett ämne som jag brukar tycka är intressant annars. Kanske var det föreläsaren som var för trist. Kanske var det jag som inte mådde bra due to the feber and stuff.
Och idag var första gången som jag faktiskt fick ångest när jag var tvungen att sitta still och lyssna, koncentrera mig. Kanske jag är lite disträ och slut i kroppen nu. Kanske det beror på att de otroligt oinspirerade kursdeltagarna drar ner mig. Seriously, hur jävla negativ får man lov att bli egentligen!? Känner igen ångesten från skolan, där jag var den enda i klassen som faktiskt ville något. Och det kändes som jag ensam fick vara positiv och dra alla andra som bara suckade och stönade och klagade. Vad det än beror på, så kände jag idag för första gången tydligt att "nä, nu är jag nog klar här. De här människorna kan inte ge mig mer". Och då menar jag deltagarna, för coacherna är helt underbara. Blir bara så jävla irriterad när vi nu har fått världens chans till personlig utveckling på precis alla plan, och med bra resurser, och så sitter folk bara och klagar. Inte alla, förstås, men tillräckligt många för att jag ska bli grinig på dem. Det är då jag är jävligt glad över att de inte är klasskamrater som jag måste stå ut med fem dagar i veckan i tre år. Nej. Fy fan vad skönt. Nå, detta om detta.
Det händer nåt i naturen nu. Den förändras. I takt med att snön smälter så kommer liksom ett helt annat landskap fram. Det är en av de bra sakerna med att bo i ett land med årstider. När de ändras. Och att allting blir nytt igen. Fyra gånger om året tillochmed. :)
Igår kom vi fram till den tråkiga slutsatsen att en av mina älskade kissar måste hitta ett nytt hem. Det blir för mycket för pojkvännen. Det är tråkigt som fan, men så är det. Vi är två nu. Jag har inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Och fyra katter är ju rätt mycket. Särskilt om de är som mina. x) En handfull skulle man kunna uttrycka det. Så hunden på det. Jag är ju härdad och van med mina underbara men krävande djur, men jag har ju förstått längs vägen att det kanske är jag som är lite ovanlig i mitt tålamod, snarare än att alla andra är konstiga som tycker det är jobbigt. Well well, whatayaknow. Jag lär ju bli värsta stålmorsan en vacker dag iaf, efter all tålamodsträning med djuren. Haha. Kanhända min andra hälft behöver lite mer träning. Kanhända det är lättare att ha tålamod om man har valt det jobbiga själv och inte fått det på köpet i en flytt...
Anywho. Jag har hittat ett hem åt henne nu iaf! Jag har ju vart lite beredd på det, och hunnit oroa mig i flera veckor redan för hur det ska bli. Så igår när vi bestämde det var jag liksom redo för det. Jag lade upp det på facebook imorse, att jag letade efter ett nytt hem åt min lilla Polly. Så nu på eftermiddagen hörde min enda (!) barndomsvän av sig och sade att de hemskt gärna ville ha en kisse till, och att Polly lät perfekt för dem. Jag är helt övertygad om att hon skulle passa perfekt också. Hon är så himla gosig och social, och min fina vän har två små barn. De kommer bli bästa kompisar. Och hon får gå ut. Kanske bli mamma igen, som hon ju var så bra på! Och de har förmodligen lite mer tålamod i egenskap av småbarnsföräldrar, än vad min käre sambo har. ;) Så det blir nog riktigt bra. Det känns bra i magen iaf. Det har varit ett stort och jobbigt orosmoment. Så det är verkligen obeskrivligt skönt att det har löst sig nu iaf. Hon åker i helgen. Så vi har gott om tid att mysa och säga hejdå ordentligt. Min lilla pälsbebis.
Nej.. Jag undrar jag vart min man tog vägen.. Här blir det ju inga barn gjorda.
Pöss
/Kapten
Kommentarer
Trackback
