Captain Nemo

Hon ler och låtsas, döljer, dansar och dricker.
Hon snavar och snubblar, faller och flår sina händer och knän.
Vill inte lyfta blicken, vill inte se, det är ju bara svart ändå. Sväljer hårt.
Sväljer smärtan, sorgen, skammen, förtreten, förlusten.
Och ångesten sitter som en stadig kniv i halsen.
Med tårar i ögonen, blodsmak i munnen och en andedräkt av alldeles för mycket alkohol ligger hon där.
Karvar en påminnelse i den nybrutna botten av sin brunn. "Hit men inte längre."

Det är svårt när hjärtat gråter tills det domnar och man är trasig inuti,
att komma ihåg vilket som är upp och vilket som är ner.
Svårt att andas, svårt att hålla balansen.
Lätt att intala sig man har kontroll, det går bra, jag klarar mig.
Lätt att genomskåda lögnen när man ligger där på marken igen.
Ligger med uppfläkta sår och blottad själ, hjälplös och till allas beskådan.
Som ett påkört djur i strålkastarnas dunkla ljus, i väntan på döden.
Jag blundar, biter ihop, försöker svälja uppgivenhetens bittra gråt.
Önskar mig bort, önskar mig fri, men inget händer.
Tiden och livet fortsätter obönhörligen sin marsch.


Så jag ligger kvar, lämnad med endast två val...
Samma två som man alltid har,
att ge upp, eller att inte ge upp.
Försöker erinra mig frasen som förut gav energi och mod,
men som nu bara är en smärtsam påminnelse om den väg jag förr eller senare måste ta.

"Den starke är inte den som aldrig faller, utan den som finner styrkan att resa sig igen."
__


Har ni sett den styrkan, för jag hittar den inte någonstans..?